Min Älskade Mamma

Jag kan läsa det utan att förstå att det är min mamma de skriver om. Det är sånt som händer andra, det är sånt man läser om, tycker är hemskt för att glömma det i nästa sekund. Det skrämmer mig att bakom varja sådan rubrik döljer sig ett kaos likt mitt eget, en krossad värld, en plats där tiden stannat, där inget någonsin blir sig likt igen.

Det har, genom allt det som varit, varit skillnad på hur folk reagerat och hur folk bemött mig. Jag har blivit överraskad, både positivt och negativt, och jag har ändrat åsikt om många personer. Jag hade trott att antalet olika reaktioner skulle vara samma som antalet personer runt mig. Kanske skiljer sig reaktionerna så, men dock inte bemötandet.

Jag hade inga förväntningar på hur jag skulle bli bemött, jag brydde mig knappt för att vara helt ärlig, men när jag ser tillbaka på det så kan jag se tydliga likheter mellan personer som tillhör "samma grupp" i mitt liv. Folks rädsla och osäkerhet för hur jag kände och känner. Men trots alla dessa skillnader och alla dessa människor så har jag mött ytterst få, om ens mer än en, reaktion som varit "fel" och det är även den enda negativa överraskningen när det gäller folk runt mig.

Jag har i och med Liseberg tvingats fundera på hur jag ska bemöta folk och hur undvikande jag ska vara ämnet. Jag tar inte upp det, det gör jag inte. Det gör för ont och jag vet inte om jag skulle klara av att prata om det.Jag har gjort det en gång... det var egentligen den enda personen vars reaktion varit skiljd från alla andra jag mött... men inte på något negativt sätt och något gjorde att jag klarade av att prata om det. Kanske klarar jag mer än jag tror?

Det känns som om jag förtränger så mycket just nu... alla tankar och mycket känslor. Jag blir rastlös hemma där tankarna kan få övertaget. Jag glömmer inte, jag kommer aldrig glömma, jag kan inte glömma. Jag är bara förvirrad, jag vet inte hur jag ska reagera, tänka eller känna.

Varför? Jag kommer aldrig förstå det.... Varför?

Jag har inte riktigt förstått att jag bor här.

Jag börjar vänja mig vid att inte förstå, det finns så mycket i mitt liv som jag aldrig kommer att förstå eller acceptera. Det känns så overkligt när jag ser tillbaka på tiden som gått, som om det vore en film, som om det vore andra som upplevde det.

Bilderna från den dagen är lika tydliga idag som de var dagen efter och jag tror aldrig de kommer blekna. På samma gång som det känns så länge sedan jag träffade mamma så känns det så overkligt att det redan är fyra månader sen. Jag saknar tidsperspektiv när det gäller olyckan. Om jag inte vetat datum så hade jag aldrig kunnat avgöra hur mycket tid som passerat. Den första månaden var längre än år, de två första till och med, men sedan slängdes jag in i vardagen i skolan, delvis mot min vilja, och tiden bara gick.

Jag håller andan och ser till att de som inte vet inte kan se det på mig.
Jag håller allt inne och går sönder...

När folk sa till mig i början att jag skulle kunna klara "den vanliga världen" så småningom och att den kvävande, överväldigande känslan av hopplöshet inte skulle uppta varje sekund av mitt liv så kunde jag inte tro dem. Jag var fast i allt det mörka och kalla och jag såg ingen utväg.

Jag känner fortfarande så flera gånger om dagen, det kommer över mig när som helst. Men jag kan klara en vardag och det finns stunder då jag inte ens kan förstå att det var min familj som drabbades, att det var vår värld som gick sönder och att det var min mamma som inte fick leva hela sitt liv.  Jag kan må dåligt över att det inte upptar varje sekund av varje minut, må dåligt över att jag klarar av att göra saker.

Men så kommer de... stunderna då allt blir så fruktansvärt verkligt, då jag bara vill gömma mig, då jag inte orkar längre. När allt blir kallt och insikten om att det här är på riktigt, min mamma finns inte mer, blir så stor. När jag tappar färstet totalt. I skolan var det säkert att falla, där fanns folk som kunde se på mig när det blev för mycket och som kunde fånga mig. Det finns det inte nu... inte på samma sätt.

Det känns så långt borta men ändå är alla bilder från den dagen så tydliga och kommer antagligen alltid att vara.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer riktigt förstå hur verkligt allt det är och att jag aldrig mer kommer att träffa min mamma.

Jag förstår varför vi flyttar, jag inser att det säkert blir bra... men det ger mig ångest och det är därför jag har stängt det ute, låtsats som det inte finns.

Jag kan känna mig så fruktansvärt ensam ibland, det spelar ingen roll om det finns människor omkring mig, om de jag litar mest på finns bredvid mig.... jag känner mig ändå så ensam, så vilsen och så liten.



Imorgon är det fyra månader sedan jag sa hejdå på restaurangen, fyra månader sedan jag åkte och fyra månader sedan min värld krossades på en enda sekund. Det känns så långt borta samtidigt som fyra månader känns alldeles för nära ett halvår och som alldeles för lång tid utan min mamma.

Flytten gör det så verkligt... vi måste skapa en helt ny vardag. I ett hem där min mamma aldrig bott... var finns tryggheten? var finns min mamma?

I guess heaven was needing a hero
Somebody just like you
Brave enough to stand up
For what you believe
And follow it through
When I try to make it make sense in my mind
The only conclusion I come to
Is heaven was needing a hero
Like you

I remember the last time I saw you
You held your head up proud
I laughed inside
When I saw how you were standing out in the crowd
You're such a part of who I am
Now that part will just be void

Så var det över... skolan och studenten. Det är ändå en trygghet som är borta... en plats där alla visste, där jag kunde falla, där alla kände mig innan olyckan.

Det var så konstigt att stå där inför utspringet... så blandade känslor. Jag kunde inte förstå att min mamma inte stod där ute, det var så overkligt... det var lika overkligt som att stå vid graven innan champangefrukosten, lika overkligt som att det här är för alltid, att så många stunder väntar som min mamma inte får uppleva.

Det är som om jag kommit in i en period då jag inte kan förstå och allt känns så fruktansvärt långt bort.... som om det inte var jag som var i den backen, som om det inte var min älskade mamma som låg där... som om mamma ska komma hem när som helst och allt ska bara vara som vanligt.

Imorgon är den här... dagen som bara borde varit glädje men som nu är fylld med blandade känslor.

Jag vill bara vara glad.... det är över, jag är klar. Men samtidigt så kan jag inte det, samtidigt så saknas min mamma. Hon kommer inte stå där när jag springer ut och det gör så ont. Hon kommer inte finnas där på hela dagen, hon kommer aldrig mer finnas där.

Jag kan inte förstå att det är imorgon och jag kan inte förstå att mamma inte kommer finnas där.
Jag kan inte förstå att mamma aldrig mer kommer finnas.

Jag är så rädd att allt bara ska rasa om några veckor. Det är så mycket nu med studenten och den nya lägenheten och flytten.

När allt det är över.... vad händer då? Vad händer när jag får tid att tänka?