Because I can't find the words...
-
Jag vet att min väg är svår,
jag vet att skiljas är svårt,
men också att vända tillbaka är svårt.
Det är inget att göra,
men jag vill att du ska höra:
Lid för en dag, kanske en månad,
glöm ont, glöm gott och glöm mig!
Lev ditt liv helt och fullt, i ljuvt som bittert.
Kanske du finner en vän
som kan göra dig hel igen,
få dig att glömma kärleken som flytt
och lämna mina sorgers cirkel.
BADR BIN ABD AL-MUHSIN
En evighet ...
En evighet återstår utan min mamma. År efter år som vi ska tvingas leva utan henne, ett helt liv. Det känns som en annan värld när jag ser tillbaka på allt innan, som om det inte ens var jag som upplevde det, som om jag stod utanför och såg på medan andra levde mitt liv.
Hur stark eller svag jag än är det i den här nya världen, utan min mamma, som jag ska leva mitt liv. Ibland kan jag se det som ett argument för att vara stark, att oavsett om jag kryper ihop i ett hörn och ger upp så förändras inget och därför måste jag leva mitt liv förr eller senare och då är det bättre att välja förr för att sedan slippa se tillbaka och ångra sig. Samtidigt kan det vara ett argument för att vara svag... varför ens försöka? Allt det som var är borta...
Hur stark eller svag jag än är det i den här nya världen, utan min mamma, som jag ska leva mitt liv. Ibland kan jag se det som ett argument för att vara stark, att oavsett om jag kryper ihop i ett hörn och ger upp så förändras inget och därför måste jag leva mitt liv förr eller senare och då är det bättre att välja förr för att sedan slippa se tillbaka och ångra sig. Samtidigt kan det vara ett argument för att vara svag... varför ens försöka? Allt det som var är borta...
hon finns inte mer...
Det är på riktigt, så skrämmande på riktigt, så plågsamt på riktigt.
Hon finns inte mer. Hon kommer aldrig finnas mer.
Min mamma är borta föralltid, hon är borta.
Jag kan inte andas, jag kan inte förstå. Det gör för ont, det är för stort, det är för plågsamt.
Det hjälper inte att tänka att hon finns inom mig, det hjälper mig inte alls. Om jag inte kan se henne, röra henne, prata med henne, bara vara med henne vad hjälper det mig då?
Jag förstår inte... varför?
Hon finns inte mer. Hon kommer aldrig finnas mer.
Min mamma är borta föralltid, hon är borta.
Jag kan inte andas, jag kan inte förstå. Det gör för ont, det är för stort, det är för plågsamt.
Det hjälper inte att tänka att hon finns inom mig, det hjälper mig inte alls. Om jag inte kan se henne, röra henne, prata med henne, bara vara med henne vad hjälper det mig då?
Jag förstår inte... varför?
Jag kan inte...
Sorg. Saknad. Så djupt rotad att den kan förgöra mig, kan hindra mig från att andas, kan krossa mig. Jag kan inte le jämt, jag kan inte ens andas jämt. Även om ångesten och paniken lugnat sig och inte kommer lika ofta så finns den ändå där, nära till hands, och hotar att ta över.
Så jag är ledsen att jag inte kan le jämt...
Så jag är ledsen att jag inte kan le jämt...
Please remember
Snart 8 månader och långt ifrån att förstå att det som hänt är för alltid. Det spelar nog ingen roll om 60 år passerar jag kommer nog aldrig kunna förstå det och aldrig kunna acceptera det.
Det var en panikångest som drabbade mig när jag stod framför graven och stenen var där. En verklighet. Det oundvikliga att det faktiskt var min mamma.
Time, sometimes the time just slips away
And your left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time
I had you with me
Det var en panikångest som drabbade mig när jag stod framför graven och stenen var där. En verklighet. Det oundvikliga att det faktiskt var min mamma.
Time, sometimes the time just slips away
And your left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time
I had you with me
