Min Älskade Mamma

Med olyckan följde en självinsikt som med all säkerhet skulle kommit med åren men som nu slog alldeles för hårt och för snabbt. Exempelvis insikten om att det som av många ser som styrka också är min svaghet: instinkten att hålla allt inne, se normal utåt och gå sönder när ingen annan ser.

Olyckan och självinsikten förändrade mig, det fanns ingen möjlighet att den inte skulle kunna göra det. Jag tvingades se mig själv, men också de runt omkring mig, med nya ögon. Jag ändrade åsikt om många och i alla fall utom ett blev jag bara positivt överraskad. Den personen som svek mig kommer jag aldrig att rikitgt förlåta och jag vill inte ha med honom att göra. Jag antar att det är sant att det är när det är svårt som man ser vilka ens riktiga vänner är.

De problem som jag ansåg stora innan olyckan kan i efterhand tyckas obetydliga. På många sätt är det bra och gör mig starkare men det innebar problem när jag skulle börja skolan igen för även om jag läste ett ämne och jag förstod så tycktes det obetydligt och jag kunde inte förmå mig själv att bry mig. Det släppte sakta med veckorna och jag tog mig tillbaka till en punkt där jag brydde mig om just det. Men många av de "problem" jag hade innan kommer jag aldrig mer kunna bry mig om.

Självinsikten förändrade även min relation till de runt omkring mig. Jag rev många murar och jag kom närmre många än innan. Jag valde att lita på folk samtidigt som jag är rädd för att bli för beroende av någon. Jag är nog mer självständig nu, delvis för att olyckan tvingade mig till det men också för att jag instinktivt undviker att vara så beroende av en annan människa som sedan kan försvinna. Jag är närmre mina vänner för att jag inte tror att de kommer svika mig, de kommer inte såra mig.

Jag har hållt upp en yta. Inte visat något. Hållt allt inne sen Liseberg började. Igår föll det... inte inför alla, definitivt inte helt, men lite. Det var fel tillfälle, det var fel sätt men av någon anledning så kunde jag inte hålla ihop det just då... en kommentar och det föll. Jag vet inte varför egentligen, varför nu... Det var fel situation, fel sätt att berätta... men för en stund så föll den ytan som skyddat mig.

Det syns inte alltid utanpå vad man gått igenom. Jag vet inte egentligen om jag är stark men det är en insikt att hålla det inne grundat i en övertygelse och en rädlsa om att jag skulle behandlas annorlunda. Det är mitt sätt att reagera när något är jobbigt, alltid. Men nu är sorgen så djup att det går inte egentligen, bara till en viss gräns.

 7 månader,
en evighet,
en mardröm,
ett liv,
en saknad,
en del av mig,
en hopplöshet,
ett mörker,
en annan värld...

Jag skulle somna igår och så kom det över mig på det där sättet som det inte gör riktigt numera. Ångesten och paniken som är så stor att jag inte kan andas, inte kan tänka... bilderna från backen, från sjukhuset. Vanligtvis är det de från backen som är så tydliga, som spelas i mitt huvud om och om och om igen och därför kan jag hantera paniken när den kommer för jag har gått igenom det så många gånger de senaste halvåret. Men nu var det sjukhuset som var tydligast. Paniken jag kände när de körde in mig, den suddiga bilden av människor som pratar på tyska som ger mig lugnande men framför allt: bilden av min mamma. Tänker jag tillbaka på den är det helt overkligt men då var det så tydligt, så verkligt...

Jag har ägnat ett halvår åt att kunna hantera allt från backen... bilden från sjukhuset har hamnat i bakgrunden. Jag kan inte beskriva det... det kan inte vara på riktigt. Inte ens när jag satt där... det såg ut som min mamma men hon var så kall... De såg ut som min mamma men hon var borta. Några timmar tidigare hade vi suttit tillsammans och där låg hon... borta för alltid.

Varför?

Jag kan titta på folk och tänka att varför hände det här just oss? Det handlar inte om att jag önskar att det hade hänt dem... utan det är bara en undran om vad som avgör.

Det är konstigt ändå... hur långt bort tiden innan olyckan känns. Hur avlägset livet vi levde då är idag. Jag önskar att allt kändes närmre, att det som var för 7 månader sedan inte kändes som år sedan.

Det väcker många tankar att vikariera. Det jag gör är det min mamma jobbade med: förskola, skola och fritids. Genom alla år har jag hört om situationer och nu dyker liknanade saker upp när jag jobbar. Det händer att jag gör något som jag inte gjort sedan den allra första tiden, när något händer så hinner jag för en hundradels sekund tänka att jag ska berätta det för min mamma.

Jag förstod att det skulle bli jobbigt men inte att de tankarna skulle komma tillbaka. Inte att det skulle slå mig flera gånger om att hon verkligen är borta, att hon aldrig mer kommer göra det här. Det gör så ont att det finns så mycket jag vill prata med henne om men aldrig kan...

När jag bytte från att jag skulle läsa molekylärbiologi till biomedicinska analytikerprogrammet, från Lund till Uppsala, så var en del av det som tog emot att Lund var planer jag diskuterat med min mamma, ett beslut jag fattat med henne vid min sida. Till slut sa allt logiskt att jag skulle byta, att min mamma bara ville att jag skulle göra det jag ville, bara jag trivdes... men ändå fanns det något långt in som gjorde ont.