Min Älskade Mamma

Jag skulle somna igår och så kom det över mig på det där sättet som det inte gör riktigt numera. Ångesten och paniken som är så stor att jag inte kan andas, inte kan tänka... bilderna från backen, från sjukhuset. Vanligtvis är det de från backen som är så tydliga, som spelas i mitt huvud om och om och om igen och därför kan jag hantera paniken när den kommer för jag har gått igenom det så många gånger de senaste halvåret. Men nu var det sjukhuset som var tydligast. Paniken jag kände när de körde in mig, den suddiga bilden av människor som pratar på tyska som ger mig lugnande men framför allt: bilden av min mamma. Tänker jag tillbaka på den är det helt overkligt men då var det så tydligt, så verkligt...

Jag har ägnat ett halvår åt att kunna hantera allt från backen... bilden från sjukhuset har hamnat i bakgrunden. Jag kan inte beskriva det... det kan inte vara på riktigt. Inte ens när jag satt där... det såg ut som min mamma men hon var så kall... De såg ut som min mamma men hon var borta. Några timmar tidigare hade vi suttit tillsammans och där låg hon... borta för alltid.

Varför?