Over and out.

Tanken är att det här inlägget ska vara det sista. Kanske skriver jag någon gång mer, kanske inte.

Bloggen var mitt sätt att uttrycka mig, att få ur mig allt, ta mig igenom allt och framför allt för att om jag skulle hållt det inom mig så hade jag aldrig kunnat gå vidare. Jag tror att jag nu är så hel som jag kan bli i nuläget, kanske så hel som jag någonsin kommer bli.

Jag är mindre än en vecka från i 8 veckor i London sedan hem en vända över sommaren för att sedan åka... ja, dit viljan tar mig. Bloggen kan inte längre fylla den funktion som den skapades för, jag har inga ord att skriva, inte tillräckligt med känslor att uttrycka och framför allt kan den inte göra mig mer hel. Tro mig, jag är långt från hel men jag kan i dagsläget inte förändras på den punkten och om någon förändring kommer ske så är den för långsam för mig att registrera här.
Jag har burit med mig det här inlägget i veckor nu utan att skriva det, det är otroligt svårt för mig att skriva det jag gör för jag tar bort ett av mina största stöd genom allt men det är dags för mig att leva utan det, dags att gå utan kryckor.

Jag hade aldrig kommit så här långt utan bloggen, utan att få ut alla tankar och känslor och utan allt stöd jag har fått från alla som läser och kommenterar. Bloggen är ett sätt för mig att se hur jag utvecklats men också ett sätt för mig att berätta min historia för alla de som jag möter som inte vet. Jag kan inte, i person, berätta hela historien, den är för lång och för känslosam.

Tack till alla er som följt min sorg, min kamp och min utvecklng. Alla som stöttat mig när jag inte trodde att det fanns ett liv utanför sorgen och utanför allt det som varit.

Tack



1963-12-27  --  2008-02-14

Alltid älskad, Aldrig glömd

R.I.P.

Styrka

Jag har hört så många gånger att jag är så stark men jag vet inte. Jag tror att det är en definitionsfråga.

Är man stark för att man klarar av att hålla upp en yta i 99% av fallen även om man faller inom sig? Jag tror heller inte på det som många säger, att de inte skulle klarat det. Jag hade nog också sagt det om någon frågat mig innan, jag hade definitivt sagt det i backen och veckorna som följde. Jag hade sagt, och sa, att jag kommer aldrig ta mig ur det här som en fungerande person och ändå så gjorde jag det. Det hade ni också gjort, jag är inte starkare än er.

I slutändan så är överlevnadsinstinkten starkare än allt. Man är inte hel, man är så trasig, men man kan ändå hålla ihop det för man har inget val. Världen stannar inte, du gör det men hela din omvärld fortsätter snurra och förr eller senare kommer du att dras med.

Jag kan erkänna att det krävs styrka men att man är omedveten om att man har den förrän man tvingas använda den. Jag var tvungen att dras med min omvärld alldeles för snabbt, jag fick en månad drygt. Jag hade inget val, studenten närmade sig och flera kurser var knappt påbörjade och det sågs som starkt. Jag såg det som oundvikligt och plågsamt, som missad sorgetid.

Jag lärde mig hålla upp en yta mot omvärlden, jag lärde mig att gråta inombords samtidigt som jag ler, jag lärde mig plågas i tystnad.

Det är inte styrka, det är överlevnadsinstinkt.

.

Jag behöver min mamma så mycket just nu....

confused

Efter mycket om och men och en förvirrad vecka ska jag på något sätt försöka sätta ord på allt det som är nu: ett år.

Det är inte verkligare eller mer på riktigt än det var då men det är svårare. När den dagen väl kom och jag satte mig ner så kunde jag inte under några omständigheter formulera det jag ville ha sagt. Den här bloggen är mitt bevis på att jag alltid kunnat sätta ord på det jag kände och plötsligt var det, är det, borta.

Sorgen, hopplösheten, saknaden och allt var olyckan tog med in i mitt liv är plötsligt svår att formulera och som en knut inom mig. Den är blandad med en massa annat och jag inser att jag är mer förvirrad nu när det gäller sorgen än innan. Inte så att den är mindre, den är bara svårformulerad och annorlunda.

Jag har insett på sista tiden att jag fortfarande, numera omedvetet, gör det jag trodde jag bara gjorde i början: jag tänker att jag ska prata med mamma om det. Jag har gjort det hur många gånger som helst nu inför tjejvasan. Det tog mig tid att inse varför jag sitter i Mora just nu med skidorna färdiga för att åka: det är för henne. Jag sa då att det handlade om träningsmotivation och jag kan inte låta bli att göra det nu av principer. Men det handlar om henne. Det här var hennes grej och det var något som ändå fanns planerat, men då tillsammans med mamma.

Jag behöver henne nu... jag behöver prata med henne om allt... jag behöver min mamma.


1 år

27/12 1963 - 14/2 2008

Alltid älskad, Aldrig glömd.



Ett år är en evighet och ändå bara en början. En början utan ett slut.
Tiden kommer fortsätta, år efter år kommer passera men hon kommer aldrig komma tillbaka.
Det känns som så länge sen och det känns som så nyss.





When I think back
On these times
And the dreams
We left behind
I'll be glad 'cause
I was blessed to get
To have you in my life
When I look back
On these days
I'll look and see your face
You were right there for me

In my dreams
I'll always see you soar
Above the sky
In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be
And everywhere I am
There you'll be

None

Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,
minns det hon mindes, känner det hon kände

I will always love you.

Långsamt kommer den över mig - paniken, ångesten. Bilderna som visas som en film framför mig. Allt vi gjorde, vardagssituationer, olyckan, sjukhuset, tiden efter och så tillbaka till det gamla. Sakta stiger paniken, paniken över att jag inte kan få bort bilderna, över att jag inte kan hjälpa mig själv, över att jag bara kan gråta mig till sömn och hoppas att de drömmarna ska vara lugnare och befria mig från det som är.

'

I will always love you.

Another year

I samma takt som dagen närmar sig stiger paniken. Ett år är en evighet och ändå bara en början. En början utan ett slut. Tiden kommer fortsätta, år efter år kommer passera men hon kommer aldrig komma tillbaka. Det känns som så länge sen och det känns som så nyss.
 
För ett år sedan packade vi, för ett år sedan såg vi fram emot en resa, för ett år sedan var vi ovetande om att den resan var ett slut, en ände på allt vi kände, visste och älskade. Ett slut på oss, en katastof.

Jag kommer alltid älska henne. Jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig acceptera. Den smärtan och saknaden kommer jag alltid bära med mig. Jag kommer aldrig kunna förstå att det är för evigt eller att vi aldrig kommer ses igen, att hon är borta...


Ett år

om bara 2 veckor är dagen jag fruktat månad efter månad: dagen då jag levt ett år utan min mamma. Jag får ångest, panik, jag klarar det inte.

Jag är livrädd för att allt bara ska brista. Jag jobbar konstant och jag är överallt och när jag är ledig ska jag hinna med så mycket att jag ända inte har tid att tänka. Jag trycker ner alla känslor och låter bli att tänka alla tankar och så fort jag stannar upp blir jag livrädd att allt ska komma upp och allt ska brista.

Hur kan det ha gått ett helt år??

då...

Jag tog mig igenom det jag skrivit här under den första månaden. Det är som att läsa någon annans ord, någon som upplevt exakt samma som jag. Det är mina ord men inte jag.

Jag har bara läst allt en gång innan och samma tankar slår mig nu. Hur öppen jag var de första dagarna och hur jag sakta men säkert under månaden som gck slöt mig, höll allt inne, tänkte igenom mina ord, kvävde det. Hur jag kan se så tydligt nu att jag inte var redo att slängas in i det normala efter bara en månad och hur jag hade behövt mer tid.

Jag kan önska att jag skrivit en blogg innan allt. Bara för att kunna läsa den nu. Den jag var då finns inte mer, hon gick sönder, hon slogs i tusentals bitar och många av dem försvann. I mina försök att ta mig tillbaka har jag fyllt deras plats med annat, vissa är fortfarande tomma men jag kommer aldrig att bli henne igen. Jag har upplevt för mycket i och med olyckan men även för att tiden fortsatte gå och jag har hunnit med så mycket under det året som gått. Det är jag men ändå inte... jag kan inte riktigt uttrycka det här.

Jag kommer lltid älska min mamma och jag kommer alltid sörja henne. Alla de ögonblick  som ska vara de lyckligaste i mitt liv kommer alltid upplevas med blandade känslor. Men jag är på väg att lyckas med det som jag trodde var omöjligt: Att ta mig ut på andra sidan som en hel person. Jag har en bra bit kvar... men jag är på väg.


Jag älskar dig.

2008

Det är inte längre 2008,
inte längre året jag tog studenten,
inte längre året jag tog körkort,
inte längre året jag började på Liseberg,
inte längre året jag flyttade från Mölnlycke,

inte längre året jag förlorade min mamma.




Ett nytt år har startat utan mamma. Ett år som hon aldrig kommer få uppleva, som vi aldrig kommer få uppleva tillsammans. Även om 2008 bar med sig mycket bra så är det ändå året då allt gick sönder, året då jag gick sönder. Vi kommer aldrig att få uppleva ett nytt år som en hel familj, hon kommer alltid saknas, hon kommer aldrig mer att finnas.


Happy birthday

I dag skulle hon fyllt 45. Hon skulle fyllt år och vi skulle gått på mellandagsrean och sedan ätit middag. Om allt bara varit som vanligt.

Istället sitter vi här i en vardag som vi pusslat samman av de skärvor som en gång bildade en hel värld. Men många delar är borta och vi har inte tillräckligt för att skapa en ny helhet så istället består vår värld, liksom vi, av delar av det som en gång var. Inte längre något helt utan sammanfogade bitar som inte riktigt passar alla gånger.

Det är så orrättvist och så sjukt att min mamma inte får uppleva sin 45 årsdag...



Grattis Mamma


so this is xmas?

Eter oändligt mcket om och ännu fler men har vi nu klarat av en jul, varsin födelsedag och en jul. Det innebär att  vi bara har en födelsedag kvar i veckan... mammas.

Julen passerade, inte smärtfritt och inte enkelt men långt hemifrån, till slut och jag kan dra en lättad suck, åtminstone fram tills den 27. Men att julen passerat innebär också att ett nytt år närmar sig och med det följer den dag som jag fruktar mest: 1 årefter olyckan. 1 år sedan allt gick sönder och samtidigt som det känns så länge sedan så känns det så nyss. Trots att det känns som om en evighet passerat så kan jag inte förstå att vi snart levt ett år utan mamma och att vi ska leva så många fler.


om att bli hel igen...

Måste man bryta ihop för att kunna komma tillbaka ordentligt?

Jag gjorde det. Jag föll, jag kraschade och jag gick sönder. Det fanns inget ljus, det var mörkt, det var kallt och jag var så trasig att jag inte kunde föreställa mig att jag en dag skulle kunna leva igen, hitta en vardag. Jag slutade bry mig, slutade försöka, tog helt slut av att gå uppför en trappa. Det fanns ingen glädje och det fanns inget annat. Min mamma var borta och allt annat med henne.

Men oavsett hur ont varje andetag gjorde, hur tryckande ångesten var och hur dåligt jag mådde av paniken som kom över mig så lärde den mig hantera allt. Långsamt lärde jag mig andas. Jag vet inte om jag hade klarat mig om jag inte hade gått sönder som jag gjorde, om jag inte tvingats bygga upp allt men hjälp av alla runt mig. Hade jag hållt det inom mig hade jag inte lärt mig hantera det utan bara gömt undan det i väntan på att det skulle bryta ut, vilket det hade gjort förr eller senare.

Jag kan vara stark och jag kan klara en vardag där allt inte syns på mig, där ingen kan se att jag fortfarande inte lyckats sätta samman alla bitar igen. Jag kan det därför att jag bröt ihop som jag gjorde och som jag fortfarande gör stundvis. Jag vet inte om jag kan bli helt hel igen därför att en så stor bit av mig fattas, mer än en del av mig försvann den dagen i backen. Min mamma, en så stor del av mig, men också min syn på världen och en del av den naivitet som jag önskar att jag kunnat hålla fast vid.

Jag har sett för mycket och gått igenom för mycket för att kunna bli helt hel igen, i alla fall just nu. Jag har en lång väg kvar att gå innan jag kan se tillbaka på mina minnen av min mamma och känna att sorgen också kan blandas med glädje över att vi åtminstone fick den alldeles för korta tid vi fick.


Nätterna...

Om bara 2 månader är det ett år. Om 2 månader har jag levt ett helt år utan min mamma. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli hel igen, på riktigt.

Paniken och ångesten som kommer på natten, sorgen och saknaden som är den värsta. När det inte finns något som kan distrahera mig. När jag inte kan göra något. Jag har suttit med telefonen i handen så många gånger utan att veta om jag vill prata med någon eller vem jag ska ringa.

Jag vet inte hur jag ska orka för alltid utan henne... Hon finns inte mer, hon kommer aldrig finnas mer...


avgörande beslut?

Jag kan inte låta bli att tänka på hur många till synes obetydliga beslut fattade av olika människor den dagen ledde till det förödande som hände. Hur flera små beslut fattade av personer som spelade mer eller mindre, eller till och med ingen, roll i varandras liv vävdes samman och skapade den största av katastrofer för vår familj. Jag kan inte heller låta bli att tänka på hur många gånger liknande situationer med andra människor men med lika små beslut måste ha räddat oss alla från hemska öden. En missad buss, ett annat val av väg, att man bara stannat upp en sekund eller inte stannat upp.  Hur mycket kan vi egentligen styra vilka vändningar våra liv tar när en väv av obetydliga beslut fattade av människor som kanske är främlingar för varandra kan slå sönder allt det vi byggt upp?


Det skrämmer mig att jag har så svårt, om ens möjligheten, att föreställa mig hur mitt liv sett ut idag om någon fattat ett annat beslut den dagen, om någon stannat upp. Jag kan se familjen men inte mig själv. Jag kan inte se hur jag hade varit och vart jag hade varit. Så mycket hade varit annorlunda. Jag hade inte bott där jag bor, jag vet inte om jag jobbat där jag gör, umgåtts med dem jag umgås med, listan kan göras längre än vad någon orkar läsa. Men det skrämmer mig att olyckan identifierar hur jag är idag till så stor del som den gör. Jag kan inte skilja de förändringar som kommer från det från de förändringar som skulle skett ändå. Allt jag har är minne för jag tycks inte kunna skapa en bild och det skrämmer mig mer än vad ord kan beskriva.


Det finns inget bra sätt...

Jag har många gånger funderat på sättet jag förlorade min mamma, hur plötsligt det var och hur vi aldrig fick möjligheten att säga farväl, att säga tack och hur mycket hon betydde. Hur vi inte fick någon tid att vänja oss vid tanken utan gick från att ha levt som vanligt en sekund för att i nästan tvingas inse att den värld vi kände så väl, den värld som jag växt upp i, hade slåtts sönder och aldrig skulle kunna bli som den var igen.

Jag har tänkt så många gånger att en långsammare process hade varit enklare. Men samtidigt så kan jag tänka att jag aldrig behövde se min mamma lida. Jag har fått behålla bilden av min mamma som hon verkligen var, frisk och full av liv. Jag behöver aldrig bära med mig vetskapen om att hon led eller bilden av min mamma som sakta tynade bort. Jag är tacksam för att hon fick leva varje dag av den alldeles för korta tid hon fick utan att tvingas gå igenom smärta och sjukdom och vetskapen om vad som väntade. Samtidigt som det gör så ont att aldrig ha fått chansen att ta ett riktigt farväl, att sista gången jag såg henne bara var ett snabbt, vardagligt, hejdå.

Jag är splittrad i frågan. Men jag kommer alltid att få bära med mig bilden av min friska mamma och att den sista stunden vi fick tillsammans som en familj inte var runt en sjukhussäng utan på en resturang, en solig dag i Österrike. Min mamma fick alldeles för få dagar men hon fick chansen att leva dessa dagar utan vetskapen om framtiden . Det berövade oss och henne av ett farväl men jag är i slutändan, trots alla om och men, tacksam över att jag slipper bära med mig bilden av min mamma som sjuk och svag och medveten om det orättvisa och hemska öde som låg framför oss.



Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,

minns det hon mindes, känner det hon kände.


Fake it...

Jag har hört det så många gånger. Att det inte syns. Jag förstår att det inte syns nu, tiden har lärt mig le och hålla upp en yta, tiden har gjort att jag inte längre måste låtsas varje sekund av varje dag även om sorgen alltid finns där. Men jag lärde mig tidigt: Fake until you make it.

Kan inte säga att jag klarar det än. Jag befinner mig i mitten. Allt är inte längre fake.

take me back...

9 månader efter att allt slogs i bitar är jag fortfarande inte närmre ett accepterande och att förstå det som trots allt är ett faktum: det som är, är på riktigt och för alltid. Min mamma kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer att träffa henne.

Inte ens när jag skriver orden så kan jag se det, förstå det. det är för stort och overkligt. Hon ska ju finnas... Det var ju inte så här det skulle sluta... det var ju inte så här det skulle vara...

Because I can't find the words...

NoneNoneNoneNoneNoneNone

-


Jag vet att min väg är svår,
jag vet att skiljas är svårt,
men också att vända tillbaka är svårt.
Det är inget att göra,
men jag vill att du ska höra:
Lid för en dag, kanske en månad,
glöm ont, glöm gott och glöm mig!
Lev ditt liv helt och fullt, i ljuvt som bittert.
Kanske du finner en vän
som kan göra dig hel igen,
få dig att glömma kärleken som flytt
och lämna mina sorgers cirkel.

BADR BIN ABD AL-MUHSIN

Tidigare inlägg
RSS 2.0