Min Älskade Mamma

Det känns bra att skriva här. Men med tiden tycks det bara bli svårare och svårare att formulera tankar och känslor. Det i kombination med att jag måste gå i skolan, att jag jobbar osv. gör att jag inte längre sitter framför datorn hela tiden och att jag inte längre skriver så många inlägg.

Jag kommer inte att lägga ner den. Jag vill ha kvar den, den är en trygghet och ett sätt för mig att enkelt se vad jag kände då (även om jag har det i en bok med) men det kommer ibland gå dagar utan inlägg och ibland bara ett. Det precis som allt annat kommer säkert gå i perioder och vissa dagar kommer jag skriva mer.

Bloggen har varit väldigt, väldigt bra för mig. Ett sätt att skriva av mig, att få ut allt och alla kommentarer har betytt så otroligt mycket. Jag kommer fortfarande logga in, kommer läsa kommentarer och skriva inlägg men inte lika ofta.

i början var det så enkelt att skriva här... alla tankar var så strarka, så påträngande och det fanns inget komplicerat i dem... men med tiden hopar sig frågorna och tankarna blir mer och mer komplicerade och svåra att beskriva....

första dagen på Liseberg... Jag var helt slut, delvis är det mycket att ta in men delvis så är det så svårt att vara "som alla andra"....

Jag föll... jag kraschade... ändå så når jag aldrig botten.

Jag är så trött... tröttare än jag någonsin varit innan... en trötthet som inte går att sova bort.

Jag orkar inte mer... Jag orkar mer.

All press från alla håll... Jag mår så dåligt... Allt jag ville var att komma hem och ta det lugnt.... Bara sätta mig, bara andas. Är det så mycket begärt? Är det så konstigt?

Döm mig inte om du inte vet, om du inte förstår.

Jag går sönder...

Det finns inget annat. Det enda dom finns är det som hänt. Det finns där varje sekund av varje minut. Det finns där vad jag än gör. Det finns där hela tiden.

Jag orkar inte utan min mamma. Hon hade ju så mycket kvar. Vi hade så mycket kvar.

Det är konstigt, så annorlunda, på Liseberg när inte alla vet. Det gör inte mindre ont men det känns annorlunda. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra att de inte vet och behandlar mig som vanligt... Det är inte det att de behandlar mig så annorlunda i skolan, men jag märker skillnaden från innan. Det är nog ganska mycket omedvetet...

Jag vet inte vad som är bäst... kanske är det båda i kombination...

Jag är så tom nu.... så tom på allt utom saknad och smärta.

Ibland har jag fler tankar än jag kan ta till mig... men nu är jag bara tom...

Det är så uppenbart jämt... att någon saknas, att mamma saknas.

Jag håller andan, jag låtsas att allt är mer okej än det är, jag går sönder...

Hopplösheten... den kommer över mig hela tiden. Det är hopplöst. Vad somän händer, vad jag än gör, så kommer min  mamma aldrig hem igen, vi kommer aldrig sitta tillsammans hela familjen, jag kommer aldrig mer träffa mamma.

Det är hopplöst, sorgen kväver mig... det är hopplöst.

Det blev för mycket när ambulansen kom... för mycket tankar och känslor. Det var jobbigast efter de åkt... innan var det bara om allt var okej. Men sen när de åkt, när allt skulle bli bra, var "okej"... då kom allt....

http://hemnet.se/beskrivning/hemnet/146698

Idag är det visning på våran lägenhet... det känns så fel, så konstigt. Det logiska i mig vet varför oc tycker att vi ska sälja den... men så finns det en annan del...

Jag vet inte...