Min Älskade Mamma

Innan studenten sa jag att det skulle bli skönt när inte alla visste. Jag tycker inte det längre. Allt hade varit enklare om alla visste. Jag vet inte vilka som vet nu, vilka som vet vad. Jag hade så fel. Jag trodde att när inte alla visste så kunde jag bara hålla andan och spela ett spel där allt är som vanligt.

I skolan kunde jag falla, jag kunde gå sönder, för där fanns folk som visste, som kunde se och som kunde fånga mig. Nu vet jag inte om någon riktigt förstår. Jag tror inte ens de som vet förstår därför att de inte kände mig innan, för att de inte såg mig när allt hände. Att jag inte vet vilka som vet är också jobbigt. Att jag inte vet vilka som inte förstår alls och vilka som, kanske inte förstår heller, men åtminstone vet.

Det största problemet är att jag inte kan förklara då, i det läget. Jag kan inte berätta för jag förstår det inte själv och det gör för ont.

I början trodde jag att de bilderna som ofta plågar mig innan jag somnar, bilderna från backen, skulle komma att dyka upp i mina drömmar. Istället har mina drömmar för det mesta varit helt utan anknytning till olyckan. Jag vet inte om det beror på att när allt precis hade hänt så sov jag en drömlös sömn som bara infann sig när sömntabletterna började verka. Det tog faktiskt en hel månad innan jag första gången somnade utan dem och då var det i en bil på väg från Paris, nätterna tog mycket längre. 

Hur som helst så dyker min mamma sällan upp i mina drömmar och när det händer är det oftast en suddig bild, en situation där hon är med och allt är som vanligt. Jag vet inte vad jag tycker om det. För delvis är minnen och drömmar enda situationen där jag kan se min mamma i en vanlig situation, där allt kan kännas som det var eller borde vara, men det innebär också att jag vaknar med en tyngd över mig som gör det svårt att andas. 

Sedan finns det drömmar där jag ser min mamma tydligt och där jag också hela tiden är medveten om att hon inte finns mer. När jag vaknar är det på samma sätt som jag vaknade i början, där allt är så där kvävande verkligt redan innan jag öppnat ögonen.


Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar

Jag kan inte låta bli att fylla år... jag kan inte hindra den dagen från att komma precis som jag inte kunnat hidra alla andra dagar från att passera utan min mamma. Men jag vill inte fira det, vill inte önska mig något, vill inte ha hit någon släkt. Jag vill inte att allt ska vara en dålig kopia av hur det var förut, när allt var helt.

Jag vill bara att den dagen ska komma och gå som alla andra... jag bryr mig inte...

Det här kommer utan tvekan bli mitt längsta inlägg och det som tar längst tid att skriva. Jag antar att de flesta som läser redan vet det som skrivs här: Min historia. Men jag känner att jag behöver sammanställa allt på något sätt, se det framför mig i sin helhet. Delvis för att jag aldrig berättar hela historien... jag orkar aldrig berätta hela historien.

14.35 den 14 februari 2008 åkte jag från en restaurang i Saalbach-Hinterglemm i Österrike, där vi var tillsammans med två bussar av folk som vi kände mer eller mindre på olika sätt. Den dagen var inte annorlunda jämfört med någon annan förutom att det var enda dagen vi åt lunch bara familjen. 14.35 valde jag att åka därifrån med några andra och det var ganska impulsivt och jag skyndade mig. Jag sa hejdå ovetande om att det var sista gången vi suttit tillsammans, sista gången jag någonsin träffade min mamma.

Ganska exakt en timma senare är vi på väg tillbaka upp och från liften ser vi att det skett en olycka. Vi ser en folksamling och ett par skidor uppsatta som en kryss för att ingen ska köra på alla som står där. Det finns ingen räddningspersonal vid där men man kan se någon som ligger i backen. Jag anade att det var min mamma, jag såg byxorna. Men jag hade ingen aning om hur illa det var, om att hon redan var borta då. Jag sa inget utan vi fortsatte prata i liften. Väl uppe kunde jag bara tänka på att ta mig ner dit, jag ville se att det var någon annan...

När jag kom ner dit så låg min mamma där, intuberad, och jag visste att det var illa, det fanns folk från vår buss och jag såg deras miner. När de startade hjärtmassagen visste jag, hon fanns inte mer. Jag visste inte då var pappa och Sandra var men jag vet att jag skrek efter min pappa och när han väl kom föll jag.  Allt därefter är så suddigt, jag låg i backen, jag trodde jag skulle spy, jag kunde inte röra mig. Det känns som om vi låg där en evighet och nä vi skulle därifrån bar de mig. Jag ville gå, jag ville vara stark för de andra men jag kunde inte röra mig, jag kunde knappt andas: min mamma fanns inte mer.

Vi blev placerade i ett kalt fikarum nedanför liften, ingen hjälp, inga människor förutom de vi kände.. Egentligen är allt suddigt från den evighet vi satt där. Allt utom en sak. Min faster som kliver in och min pappa som sa de orden som jag sen skulle komma att minnas som den stund då det verkligen blev på riktigt, även om jag visste innan: "hon finns inte mer".

Slutligen, efter många om och men, fick vi åka taxi till Zell am See och det enda jag kommer ihåg från den resan är att den var så fruktansvärt lång och att jag skrek och att jag tänkte då att mitt liv var över. Väl på sjukhuset placerades jag i en rullstol, jag kunde fortfarande inte röra mig, och jag var så rädd när de körde mig genom sjukhuset, panikslagen. Någonstans där delade de på oss och min pappa gick någon annanstans. Jag var fortfarande i någor chocktillstånd och de gav mig lugnande medel. Jag ville inte ta det först, övertygad om att det skulle göra att jag skulle glömma stunden vi skulle få med mamma på sjukhuset.

Slutligen så fick jag komma ner till mamma. Pappa och Sandra var redan där. Hon låg där med ett lakan över sig. Det såg ut som min mamma, som hon gjort när jag såg henne tidigare under dagen, bortsett från några skrapmärken i ansiktet. Lakanet låg över munnen och senare fick jag veta att det var på grund av att den var öppen från intuberingen. Men även om det såg ut som min mamma så var hon så kall och hon luktade ingenting. Min mamma var inte kvar. Det var bara ytan. Medan resten av dagen var en lång, lång dimma gick den stund vi fick med mamma på sjukhuset aldelles för fort och trots att vi skulle komma att få se henne en gång till i Sverige, så var detta den sista gången jag såg min mama, jag rörde vid min mamma...

Jag vet faktiskt inte hur vi kom tillbaka till Uttendorf, jag försöker minnas men jag kan inte, men tillbaka kom vi. Inte till vår lägenhet, den såg jag aldrig igen, men till min fasters. Jag minns inte mycket mer av den kvällen och natten. Jag minns min pappas ord i telefonen när han berättade för min moster, min mormor, min farfar... för familjen. Jag minns också att jag vid något tillfälle, på något konstigt sätt lyckades somna en liten stund, utmattad av allt som hänt och av allt lugnande de gett mig på sjukhuset.

Dagen efter var så lång. Väntan på att få komma hem till Sverige. Känslan av att inte orka göra något men samtidigt få panik över att bara vara med alla tankarna. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut, jag trodde aldrig vi skulle komma hem. Efter många om och men och många telefonsamtal fick vi slutligen flyga hem sent på eftermiddagen. Jag har absolut ingen tidsuppfattning från den dagen, likt dagen innan och likt många, många dagar efter, men till slut kom stunden då vi skulle Österrike. Att lyfta var så svårt, att lämna Österrike och mamma, att återvända hem.

Från början hade jag tänkt skriva hela min historia i ett enda inlägg. Men jag känner att det blir för långt samt att medan det här inlägget beskriver endast en dag, den värsta i mitt liv, kan jag sedan sammanfatta månaderna som följde på samma utrymme.

Det här inlägget är på ett sätt svårare att skriva. Den dagen har jag gått igenom om och om och om igen medan det som följde är en otydlig dimma.

Den månad som följde efter att vi kom hem till Sverige igen är längre än ett år och när jag ser tillbaka på den kan jag omöjligen förstå att det inte var längre tid än så. Bara en dag efter vår hemkomst, samma dag som tidningarna skrek ut att en 44-årig svenska omkommit i en skidolycka, bestämdes det att Aftonbladet skulle publicera en artikel med namn och bild. Det var i det läget som jag bestämde mig för att sätta mig ner och ringa folk som jag inte ville skulle få veta genom löpsedlar, framsidor och artiklar i kvällspressen. '

Jag vet inte vad jag gjorde under tiden som följde. Jag satt framför datorn, jag träffade folk under stunder, jag grät, jag föll och jag trodde att jag aldrig skulle leva igen. Hade jag inte vetat att jag bara var hemma en månad hade jag sagt minst tre, och då hade jag dragit till med en underdrift. Dagarna varade i en evighet och jag kan knappt minnas den tiden.

Den allra första tiden var så svår. Vi visste inte dödsorsaken, vi visste inte hur eller när mamma skulle komma till Sverige. Vi satt hemma, ovetande och så långt bort. Men slutligen kom den dagen då vi skulle "se mamma för sista gången". Det var, nästan på dagen, två veckor efter olyckan. Ångesten som mötte mig när jag vaknade ur sömnpillrens dimma den morgonen var värre än jag kunnat föreställa mig.

Redan när vi klev in, och mamma låg i den öppna kistan längst fram, så såg jag att något var så fel. Jag kan inte beskriva bilden, delvis för att jag försökt förtränga den och delvis för att det finns inte ord. Men det händer mycket med en människa på de två veckor som följer efter döden. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara sådan skillnad. För mig är därför Zell am See den sista gången vi såg mamma efter olyckan. Jag skulle kanske kunna beskriva denna dag med stycke efter stycke, men det finns faktiskt inte ord för den dagen.

Efter den upplevelsen åkte vi upp till Lysekil, vi behövde komma bort, jag behövde fly från allt. Der var en fristad, allt gjorde lika ont men det var ändå en egen värld, bort från hemma där allt var så starkt och överväldigande. Det var precis efter Lysekil som jag gick på den andra intervjun för Liseberg. Det var en konstig känsla att klä sig, sminka sig och sitta där och le som om min värld inte låg i spillror, som om allt inte var mörkt och tomt och kallt. Jag har sällan varit så trött som efter den intervjun.

Efter allt det här hade vi fortfarande en av de värsta dagarna kvar: begravningen. Vad ska man säga om den dagen? Den var fruktansvärd, kvävande... i en kyrka mer än fylld av männsikor begravde vi min mamma den 7 mars 2008. 

Efter begravningen åkte vi till Luxemburg, för att komma undan. Vi bodde där några dagar, var i Paris ett dygn. En flykt, en paus... för att sedan återvända till verkligheten: skolan. 

Jag var bara borta 4 veckor, aldelles för kort tid. En tid som jag aldrig kan få tillbaka... jag hade behövt mer men kunde inte missa mer. Det första gick jag på en lektion om dagen, jag grät, jag plågades, jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna leva i deras värld igen. Jag hade ändrat min syn på flera av mina klasskamrater, de flesta positivt, men där fanns också en som jag knappt kunde stå ut med att vara i samma rum som, som svek mig. Hela tiden hängde studenten över mig som ett mörkt kvävande moln som jag fasade för.

Alla behandlade mig annorlunda i skolan, medvetet eller omedvetet vet jag inte och jag vet inte heller om jag var glad för det eller inte. Men alla visste. När jag så småningom började på Liseberg visste plötsligt ingen. Hur berättar man sådant för folk? Jag vet fortfarande inte, många där vet fortfarande inte.

Någonstans mitt i allt så hittade jag en "vardag", jag lärde mig fungera i det som jag förut kallade  den normala världen. Jag vet inte hur, jag vet inte när... Jag krashar fortfarande, bryter ihop, känner den känslan av att jag inte kan andas. jag bär allt det mörka, kalla inom mig.

Jag hade kunnat skriva sida efter sida om tiden som följde men när jag ser tillbaka på det ser jag visserligen en evighet, men bara några starka ögonblick. Det mesta är en mörk dimma, en evighet som bara flyter ihop. Jag har valt att ta bort mycket därför att det är sådant som ord inte kan beskriva. ord kan inte besriva det jag gått igenom, kan inte beskriva min sorg... Min historia är egentligen den om den dagen men jag kände ändå att jag behövde sammanfatta det som följde, det som följer... Men det är för mycket för att beskriva på ett inlägg, det som följer är den här bloggen... hela bloggen. Det här inlägget är en sammanfattning men för att förstå det som var måste man läsa hela bloggen.

Det är så många frågor och så få svar. Frågor som aldrig kommer att få svar heller. Så många varför... Jag kan  inte förstå det, jag kan inte förstå att det här är min verklighet och att min mamma aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig mer kommer träffa henne. Om bara  9 dagar har det gått 6 månader... ett halvår utan mamma, ett halvår sedan allt gick sönder, ett halvår sedan en människas vansinnesfärd nedför den backen tog allt.

Det som gör så ont är just att jag inte riktigt förstår... att jag gång på gång inser vad som hänt och att det som hänt är för alltid, det finns ingen återvändo... den delen av mitt liv är borta för alltid och med den en bit av mig och överallt finns saker som påminner mig om det. Bara att kliva in genom dörren är en påminnelse, i en lägenhet där min mamma aldrig bott. Varje gång jag gör det som mamma skötte... tvätta, handla, allt vardagligt som man så lätt tar för givet.

Min mamma är borta och trots att jag inte förstår och inte vill så måste jag acceptera det. Jag måste leva med de här känslorna som med jämna mellanrum hotar att kväva mig ...