Ett år
om bara 2 veckor är dagen jag fruktat månad efter månad: dagen då jag levt ett år utan min mamma. Jag får ångest, panik, jag klarar det inte.
Jag är livrädd för att allt bara ska brista. Jag jobbar konstant och jag är överallt och när jag är ledig ska jag hinna med så mycket att jag ända inte har tid att tänka. Jag trycker ner alla känslor och låter bli att tänka alla tankar och så fort jag stannar upp blir jag livrädd att allt ska komma upp och allt ska brista.
Hur kan det ha gått ett helt år??
Jag är livrädd för att allt bara ska brista. Jag jobbar konstant och jag är överallt och när jag är ledig ska jag hinna med så mycket att jag ända inte har tid att tänka. Jag trycker ner alla känslor och låter bli att tänka alla tankar och så fort jag stannar upp blir jag livrädd att allt ska komma upp och allt ska brista.
Hur kan det ha gått ett helt år??
då...
Jag tog mig igenom det jag skrivit här under den första månaden. Det är som att läsa någon annans ord, någon som upplevt exakt samma som jag. Det är mina ord men inte jag.
Jag har bara läst allt en gång innan och samma tankar slår mig nu. Hur öppen jag var de första dagarna och hur jag sakta men säkert under månaden som gck slöt mig, höll allt inne, tänkte igenom mina ord, kvävde det. Hur jag kan se så tydligt nu att jag inte var redo att slängas in i det normala efter bara en månad och hur jag hade behövt mer tid.
Jag kan önska att jag skrivit en blogg innan allt. Bara för att kunna läsa den nu. Den jag var då finns inte mer, hon gick sönder, hon slogs i tusentals bitar och många av dem försvann. I mina försök att ta mig tillbaka har jag fyllt deras plats med annat, vissa är fortfarande tomma men jag kommer aldrig att bli henne igen. Jag har upplevt för mycket i och med olyckan men även för att tiden fortsatte gå och jag har hunnit med så mycket under det året som gått. Det är jag men ändå inte... jag kan inte riktigt uttrycka det här.
Jag kommer lltid älska min mamma och jag kommer alltid sörja henne. Alla de ögonblick som ska vara de lyckligaste i mitt liv kommer alltid upplevas med blandade känslor. Men jag är på väg att lyckas med det som jag trodde var omöjligt: Att ta mig ut på andra sidan som en hel person. Jag har en bra bit kvar... men jag är på väg.
Jag älskar dig.
Jag har bara läst allt en gång innan och samma tankar slår mig nu. Hur öppen jag var de första dagarna och hur jag sakta men säkert under månaden som gck slöt mig, höll allt inne, tänkte igenom mina ord, kvävde det. Hur jag kan se så tydligt nu att jag inte var redo att slängas in i det normala efter bara en månad och hur jag hade behövt mer tid.
Jag kan önska att jag skrivit en blogg innan allt. Bara för att kunna läsa den nu. Den jag var då finns inte mer, hon gick sönder, hon slogs i tusentals bitar och många av dem försvann. I mina försök att ta mig tillbaka har jag fyllt deras plats med annat, vissa är fortfarande tomma men jag kommer aldrig att bli henne igen. Jag har upplevt för mycket i och med olyckan men även för att tiden fortsatte gå och jag har hunnit med så mycket under det året som gått. Det är jag men ändå inte... jag kan inte riktigt uttrycka det här.
Jag kommer lltid älska min mamma och jag kommer alltid sörja henne. Alla de ögonblick som ska vara de lyckligaste i mitt liv kommer alltid upplevas med blandade känslor. Men jag är på väg att lyckas med det som jag trodde var omöjligt: Att ta mig ut på andra sidan som en hel person. Jag har en bra bit kvar... men jag är på väg.
Jag älskar dig.
2008
Det är inte längre 2008,
inte längre året jag tog studenten,
inte längre året jag tog körkort,
inte längre året jag började på Liseberg,
inte längre året jag flyttade från Mölnlycke,
inte längre året jag förlorade min mamma.
Ett nytt år har startat utan mamma. Ett år som hon aldrig kommer få uppleva, som vi aldrig kommer få uppleva tillsammans. Även om 2008 bar med sig mycket bra så är det ändå året då allt gick sönder, året då jag gick sönder. Vi kommer aldrig att få uppleva ett nytt år som en hel familj, hon kommer alltid saknas, hon kommer aldrig mer att finnas.
inte längre året jag tog studenten,
inte längre året jag tog körkort,
inte längre året jag började på Liseberg,
inte längre året jag flyttade från Mölnlycke,
inte längre året jag förlorade min mamma.
Ett nytt år har startat utan mamma. Ett år som hon aldrig kommer få uppleva, som vi aldrig kommer få uppleva tillsammans. Även om 2008 bar med sig mycket bra så är det ändå året då allt gick sönder, året då jag gick sönder. Vi kommer aldrig att få uppleva ett nytt år som en hel familj, hon kommer alltid saknas, hon kommer aldrig mer att finnas.
