Min Älskade Mamma

Vi har kanske hittat en lägenhet nu... det känns konstigt. Trots att vi är överens, trots att det inte finns så mycket av mamma i den här lägenheten, mer än alla saker, så känns det så konstigt att föreställa mig att bo någon annanstans.

Jag vågar knappt se framåt, knappt planera... min värld och så många av mina planer har redan krossats en gång...

Jag balanserar på kanten av vad jag klarar av... jag är så nära att trampa fel. Jag rokar inte allt, jag orkar inte det här. En del av mig vill träffa folk, en del av mig vill inte.

Det är skönt att det är lov för skolan tar så mycket energi... och det är så konstigt, så normalt men ändå så annorlunda. Jag kan tänka ibland att det blir skönt efter studenten då allt sker lite mer på mina villkor. Idag vet alla och vare sig de vill det eller inte så förändrar det dem, och jag förstår det. Efter studenten kommer plötsligt inte precis alla runtom mig veta, många kommer veta, jag kommer inte bryta kontakten med folk. Men inte alla, det är merupp till mig.

Det tar alltid några sekunder. Från det att jag vaknar tills verkligheten kommer över mig, då jag inser att drömmen var bara just det och att i verkligheten är allt mörkt och tomt, där gör allting ont och där finns inte min mamma...

Till och med att sova tar energi. En energi som man inte kan sova sig till... det finns helt enkelt inte mer att hämta. Jag har snart ingen kvar och jag kan inte få någon ny.

Jag orkar inte mer, jag vill inte mer.