Min Älskade Mamma

Jag har många gånger funderat på sättet jag förlorade min mamma, hur plötsligt det var och hur vi aldrig fick möjligheten att säga farväl, att säga tack och hur mycket hon betydde. Hur vi inte fick någon tid att vänja oss vid tanken utan gick från att ha levt som vanligt en sekund för att i nästan tvingas inse att den värld vi kände så väl, den värld som jag växt upp i, hade slåtts sönder och aldrig skulle kunna bli som den var igen.

Jag har tänkt så många gånger att en långsammare process hade varit enklare. Men samtidigt så kan jag tänka att jag aldrig behövde se min mamma lida. Jag har fått behålla bilden av min mamma som hon verkligen var, frisk och full av liv. Jag behöver aldrig bära med mig vetskapen om att hon led eller bilden av min mamma som sakta tynade bort. Jag är tacksam för att hon fick leva varje dag av den alldeles för korta tid hon fick utan att tvingas gå igenom smärta och sjukdom och vetskapen om vad som väntade. Samtidigt som det gör så ont att aldrig ha fått chansen att ta ett riktigt farväl, att sista gången jag såg henne bara var ett snabbt, vardagligt, hejdå.

Jag är splittrad i frågan. Men jag kommer alltid att få bära med mig bilden av min friska mamma och att den sista stunden vi fick tillsammans som en familj inte var runt en sjukhussäng utan på en resturang, en solig dag i Österrike. Min mamma fick alldeles för få dagar men hon fick chansen att leva dessa dagar utan vetskapen om framtiden . Det berövade oss och henne av ett farväl men jag är i slutändan, trots alla om och men, tacksam över att jag slipper bära med mig bilden av min mamma som sjuk och svag och medveten om det orättvisa och hemska öde som låg framför oss.

Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,

minns det hon mindes, känner det hon kände.

Jag har hört det så många gånger. Att det inte syns. Jag förstår att det inte syns nu, tiden har lärt mig le och hålla upp en yta, tiden har gjort att jag inte längre måste låtsas varje sekund av varje dag även om sorgen alltid finns där. Men jag lärde mig tidigt: Fake until you make it.

Kan inte säga att jag klarar det än. Jag befinner mig i mitten. Allt är inte längre fake.

9 månader efter att allt slogs i bitar är jag fortfarande inte närmre ett accepterande och att förstå det som trots allt är ett faktum: det som är, är på riktigt och för alltid. Min mamma kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer att träffa henne.

Inte ens när jag skriver orden så kan jag se det, förstå det. det är för stort och overkligt. Hon ska ju finnas... Det var ju inte så här det skulle sluta... det var ju inte så här det skulle vara...