Min Älskade Mamma

Vi fick en tid. En tid för olyckan. 15.15. Men den känns inte rätt, det är så mycket som inte riktigt stämmer. !5.30 satt jag i kabinen, 15.56 fick pappa samtalet. 15.15 är för tidigt... det kan inte ha gått så långt mellan olyckan och att vi kom... det känns för långt.

Vi var hos farfar i Bollebygd och det känns så länge sedan vi flyttade från huset. Men allt känns länge sedan... olyckan känns så långt bort, imorse känns som länge sedan.

De senaste 5 veckorna har varit så långa... det känns som år. Så fastän allt är så nytt, sorgen och smärtan, mörkret och kylan, så känns det som att jag levt så länge med det... som om jag borde läka fastän jag inte kan, inte vill. Jag kan inte se något ljus, något hopp...

Jag kan inte förstå hur någon bara kan vara borta för alltid...
Jag kan inte förstå hur någon som fanns där, full av liv, kan vara borta i nästa sekund.
Jag kan inte förstå hur en människa med alla känslor, tankar och minnen kan bara försvinna för alltid.
Jag kan inte förstå varför mamma inte fick chansen att leva hela livet.
Jag kan inte förstå hur vi ska leva utan henne.
Jag kan inte...

Jag vet inte varför jag går upp på morgonen. Allt jag har framför mig är hopplöshet och evighetslånga timmar. Jag vill att allt ska vara som det var förut. Det gör för ont och är för jobbigt att leva så här...