Happy birthday
I dag skulle hon fyllt 45. Hon skulle fyllt år och vi skulle gått på mellandagsrean och sedan ätit middag. Om allt bara varit som vanligt.
Istället sitter vi här i en vardag som vi pusslat samman av de skärvor som en gång bildade en hel värld. Men många delar är borta och vi har inte tillräckligt för att skapa en ny helhet så istället består vår värld, liksom vi, av delar av det som en gång var. Inte längre något helt utan sammanfogade bitar som inte riktigt passar alla gånger.
Det är så orrättvist och så sjukt att min mamma inte får uppleva sin 45 årsdag... 
Grattis Mamma
so this is xmas?
Eter oändligt mcket om och ännu fler men har vi nu klarat av en jul, varsin födelsedag och en jul. Det innebär att vi bara har en födelsedag kvar i veckan... mammas.
Julen passerade, inte smärtfritt och inte enkelt men långt hemifrån, till slut och jag kan dra en lättad suck, åtminstone fram tills den 27. Men att julen passerat innebär också att ett nytt år närmar sig och med det följer den dag som jag fruktar mest: 1 årefter olyckan. 1 år sedan allt gick sönder och samtidigt som det känns så länge sedan så känns det så nyss. Trots att det känns som om en evighet passerat så kan jag inte förstå att vi snart levt ett år utan mamma och att vi ska leva så många fler.
om att bli hel igen...
Jag gjorde det. Jag föll, jag kraschade och jag gick sönder. Det fanns inget ljus, det var mörkt, det var kallt och jag var så trasig att jag inte kunde föreställa mig att jag en dag skulle kunna leva igen, hitta en vardag. Jag slutade bry mig, slutade försöka, tog helt slut av att gå uppför en trappa. Det fanns ingen glädje och det fanns inget annat. Min mamma var borta och allt annat med henne.
Men oavsett hur ont varje andetag gjorde, hur tryckande ångesten var och hur dåligt jag mådde av paniken som kom över mig så lärde den mig hantera allt. Långsamt lärde jag mig andas. Jag vet inte om jag hade klarat mig om jag inte hade gått sönder som jag gjorde, om jag inte tvingats bygga upp allt men hjälp av alla runt mig. Hade jag hållt det inom mig hade jag inte lärt mig hantera det utan bara gömt undan det i väntan på att det skulle bryta ut, vilket det hade gjort förr eller senare.
Jag kan vara stark och jag kan klara en vardag där allt inte syns på mig, där ingen kan se att jag fortfarande inte lyckats sätta samman alla bitar igen. Jag kan det därför att jag bröt ihop som jag gjorde och som jag fortfarande gör stundvis. Jag vet inte om jag kan bli helt hel igen därför att en så stor bit av mig fattas, mer än en del av mig försvann den dagen i backen. Min mamma, en så stor del av mig, men också min syn på världen och en del av den naivitet som jag önskar att jag kunnat hålla fast vid.
Jag har sett för mycket och gått igenom för mycket för att kunna bli helt hel igen, i alla fall just nu. Jag har en lång väg kvar att gå innan jag kan se tillbaka på mina minnen av min mamma och känna att sorgen också kan blandas med glädje över att vi åtminstone fick den alldeles för korta tid vi fick.
Nätterna...
Paniken och ångesten som kommer på natten, sorgen och saknaden som är den värsta. När det inte finns något som kan distrahera mig. När jag inte kan göra något. Jag har suttit med telefonen i handen så många gånger utan att veta om jag vill prata med någon eller vem jag ska ringa.
Jag vet inte hur jag ska orka för alltid utan henne... Hon finns inte mer, hon kommer aldrig finnas mer...
avgörande beslut?
Jag kan inte låta bli att tänka på hur många till synes obetydliga beslut fattade av olika människor den dagen ledde till det förödande som hände. Hur flera små beslut fattade av personer som spelade mer eller mindre, eller till och med ingen, roll i varandras liv vävdes samman och skapade den största av katastrofer för vår familj. Jag kan inte heller låta bli att tänka på hur många gånger liknande situationer med andra människor men med lika små beslut måste ha räddat oss alla från hemska öden. En missad buss, ett annat val av väg, att man bara stannat upp en sekund eller inte stannat upp. Hur mycket kan vi egentligen styra vilka vändningar våra liv tar när en väv av obetydliga beslut fattade av människor som kanske är främlingar för varandra kan slå sönder allt det vi byggt upp?
Det skrämmer mig att jag har så svårt, om ens möjligheten, att föreställa mig hur mitt liv sett ut idag om någon fattat ett annat beslut den dagen, om någon stannat upp. Jag kan se familjen men inte mig själv. Jag kan inte se hur jag hade varit och vart jag hade varit. Så mycket hade varit annorlunda. Jag hade inte bott där jag bor, jag vet inte om jag jobbat där jag gör, umgåtts med dem jag umgås med, listan kan göras längre än vad någon orkar läsa. Men det skrämmer mig att olyckan identifierar hur jag är idag till så stor del som den gör. Jag kan inte skilja de förändringar som kommer från det från de förändringar som skulle skett ändå. Allt jag har är minne för jag tycks inte kunna skapa en bild och det skrämmer mig mer än vad ord kan beskriva.
