då vet jag...
Jag begär inte att alla ska höra av sig, absolut inte, även om det betyder väldigt mycket när ni gör det. Men jag trodde att en som jag umgåtts med under gymnasietiden och som jag ansåg vara min vän skulle höra av sig... bara beklaga... vad som helst.
Han hörde av sig, men det tog lång tid och det var inte självmant... Men nu vet jag var vi står.
Men till alla er som hört av er och hör av er oavsett er relation till mig ska veta att det betyder oerhört mycket och utan min familj och er så hade jag nog aldrig, aldrig kunnat komma igenom dagarna...
...
hur kan det vara meningen att man ska begrava sin 44-åriga mamma när man är 18?
tillbaka
Jag kommer antagligen komma ner någon gång i v. 10.... och preliminärt komma tillbaka i början eller mitten av v.11... men just nu är det timme för timme... men det är något att jobba mot...
smärtan och tomheten kommer finnas där länge, länge... kanske alltid... men någon gång måste jag väl tillbaka...
hur?
jag kan inte ens förstå att hon är borta föralltid... och sen slår det mig igen och så faller jag.
tom
Mamma kommer hem nu när som helst... kanske är hon redan det. Begravningsbyrån tyckte inte att vi skulle vara där eftersom det kanske bara är en skåpbil och en plåtkista.
Jag vill så gärna gråta som jag grät då... för några dagar sen, för en evighet sen. Men det är tomt, tomt på allt utom sorgen och smärtan som är så djup och så mörk att den förgör mig.
Jag vill att han ska vara död, jag vill att han ska vara död.
VARFÖR??
.
Vi packade upp mammas väska i dag och det gjorde så ont... alla saker och lukter och minnen. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare, jag ser bara mörker... ett nattsvart mörker.
Det är en smärta som man inte kan beskriva, som man inte kan föreställa sig... det gör mig så ont att veta att jag aldrig mer kommer prata med min mamma, krama min mamma, bara träffa henne på riktigt... jag vet inte ens vem jag är utan min mamma.
alltid...
livet är så orättvist...
varför
Pappa är inte hemma och Sandra sover och jag känner mig så tom och så ensam och så liten.
Bara tanken på att vakna med den här tomheten gör att jag blir rädd att sova, rädd att vakna så här tom och liten...
Min syster skriver långa och väl valda inlägg ( http://two.bilddagboken.se/) men jag kan inte få ihop mer än små kort inlägg... tankarna är så många och jag kan inte tänka efter.... bara skriva det som faller mig in... det känns som jag skriver samma sak om och om igen och kan inte förstå varför någon orkar läsa det.
Men det är så mycket jag inte förstår och i jämförelse så verkar det så försumbart...jag förstår varför livet är så fruktansvärt orättvist, varför mamma inte fick mer än 44 år, varför vi tvingas leva ett liv utan henne... varför hon dog och inte tysken, som sitter på ett sjukhus...
VARFÖR? sånt här händer andra, de man inte känner... man läser det i tidningen och tänker vad hemskt och bläddrar vidare... VARFÖR MAMMA??
tack
och det känns väldigt skönt att veta att hur mörkt och tomt det än är så finns det så många som stöttar mig och som stöttar min familj.
tack
mörker...
Kände mig lugn... oerhört tom, men lugn... sedan gick jag förbi blommorna, tidningarna och väskorna och sedan brast det igen...
det gör så ont, så fruktansvärt ont... det kommer över mig om och om igen... att hon inte finns mer.
Jag önskar att jag hade kunnat tro på något efter döden... men det logiska i mig tar emot... jag har ju alltid trott att det bara är över, bara slut... men hur ska jag kunna tro att min mamma bara finns i minnen nu? att det inte finns något efter? att jag aldrig mer träffar henne?
Jag ser bara mörker... jag somnar varje kväll med vetskapen om att det kommer göra lika ont imorgon... den där tryckande, kvävande smärtan kommer inte att försvinna...
