begravningen
Känner mig så tom nu... så fruktansvärt tömd på alla tankar och känslor... allt är bara mörkt och kallt och gör så ont...
Döden är inget alls. Den räknas inte.
Jag har bara slunkit in i rummet bredvid.
Inget har hänt. Allt är precis som det var.
Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet som vi levde
så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat.
Vad vi än var för varandra är vi ännu.
Kalla mig för det gamla bekanta namnet.
Tala om mig på samma sätt som ni alltid gjort.
Låt inte ert tonfall förändras.
Anlägg ingen tvunget allvarlig eller sorgsen min.
Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt
vi gladde oss åt tillsammans.
Lek, le, tänk på mig, be för mig.
Låt mitt namn vara på allas läppar
som det alltid varit.
Låt det uttalas utan ansträngning,
utan tillstymmelsen till en skugga över sig.
Livet betyder allt det någonsin har betytt.
Det är likadant det alltid varit.
Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet.
Var denna död annat än en försumbar olyckshändelse?
Varför skulle jag vara ur sinn bara för att jag är ur - syn?
Jag väntar ju blott på er en liten stund
här någonstans i närheten, alldeles om hörnet.
Allt är väl.
Harry Scott Holland
Ni klarade detta jättebra Jill.Det här var ingen lätt sak att göra.Jag förstår vad du menar, det var jättesvårt att lämna Mimmi där i kyrkan. Det kändes som om jag ville stanna där,men ändå inte,för jag vill ha ju ha min syster kvar, hon skulle ju alltid finnas där.Det är mycket man ska gå igenom i livet och man får
hoppas att man blir starkare av en del av dom saker man går igenom. Ännu ett stort grattis till jobbet!! Jag är jätteglad för din skull...
Och jag vet att mamma är det också!!!!!!!!!!
Att få se och
känna din sorg idag, gjorde så ont det bara går! Det är en gåva och en styrka att få vara precis så ledsen som man är för stunden. Det gör att du, när det är dags, kan klättra tillbaka till ljuset. Med samma styrka värmde det hjärtat att se hur ni tillsammans visade, att mamma på många sätt ändå är med er, fast ni kände det som att ni lämnade henne. Hon är en del av er, av dig och hon kommer alltid att vara där ni är, där du är. Alltid nära. Inuti. Hoppas du känner en smula, att vi andra
finns här för dig och din goa familj, för att dela och leva livet precis så, som ni så fint uttryckte det i bildspelet! Genom att skapa ljusa minnen, så ofta vi kan och orkar.
