Min Älskade Mamma

Det känns som om jag har en yta... där jag är starkare än vad jag egentligen är. Som om jag på utsidan kan se normal ut fast jag faller i bitar inom mig, som om jag kan le på utsidan fast jag gråter på insidan...

När det hände bröt jag ihop, jag bara skrek och allt blev suddigt... på många sätt känner jag fortfarande så inom mig även om det inte syns.

Jag vet att ingen förväntar sig att jag ska vara stark, det har inte gått mer än 2 veckor, men för mig känns de som en evighet, som så mycket mer... som om det gått månader, som om jag borde läka fastän såret är så nytt...