ögonblicket...

Jag vet vilket det är... minnet av det är så tydligt. Det ögonblicket som gjorde allt verkligt. Jag visste innan, jag förstod att min mamma var borta. Men det var inte verkligt förrän då. Det var inte verkligt förrän min faster kom, det var inte verkligt förrän pappa sa de orden.

"Hon finns inte mer."

Allt annat är halvt suddigt, men det ögonblicket är klart. Det var då det blev verkligt, det spelar ingen roll att jag redan visste då... det var då det blev verkligt. Det var först när någon sa orden som det blev verkligt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0