Min Älskade Mamma

Efter mycket om och men och en förvirrad vecka ska jag på något sätt försöka sätta ord på allt det som är nu: ett år.

Det är inte verkligare eller mer på riktigt än det var då men det är svårare. När den dagen väl kom och jag satte mig ner så kunde jag inte under några omständigheter formulera det jag ville ha sagt. Den här bloggen är mitt bevis på att jag alltid kunnat sätta ord på det jag kände och plötsligt var det, är det, borta.

Sorgen, hopplösheten, saknaden och allt var olyckan tog med in i mitt liv är plötsligt svår att formulera och som en knut inom mig. Den är blandad med en massa annat och jag inser att jag är mer förvirrad nu när det gäller sorgen än innan. Inte så att den är mindre, den är bara svårformulerad och annorlunda.

Jag har insett på sista tiden att jag fortfarande, numera omedvetet, gör det jag trodde jag bara gjorde i början: jag tänker att jag ska prata med mamma om det. Jag har gjort det hur många gånger som helst nu inför tjejvasan. Det tog mig tid att inse varför jag sitter i Mora just nu med skidorna färdiga för att åka: det är för henne. Jag sa då att det handlade om träningsmotivation och jag kan inte låta bli att göra det nu av principer. Men det handlar om henne. Det här var hennes grej och det var något som ändå fanns planerat, men då tillsammans med mamma.

Jag behöver henne nu... jag behöver prata med henne om allt... jag behöver min mamma.