Min Älskade Mamma

Jag har hört så många gånger att jag är så stark men jag vet inte. Jag tror att det är en definitionsfråga.

Är man stark för att man klarar av att hålla upp en yta i 99% av fallen även om man faller inom sig? Jag tror heller inte på det som många säger, att de inte skulle klarat det. Jag hade nog också sagt det om någon frågat mig innan, jag hade definitivt sagt det i backen och veckorna som följde. Jag hade sagt, och sa, att jag kommer aldrig ta mig ur det här som en fungerande person och ändå så gjorde jag det. Det hade ni också gjort, jag är inte starkare än er.

I slutändan så är överlevnadsinstinkten starkare än allt. Man är inte hel, man är så trasig, men man kan ändå hålla ihop det för man har inget val. Världen stannar inte, du gör det men hela din omvärld fortsätter snurra och förr eller senare kommer du att dras med.

Jag kan erkänna att det krävs styrka men att man är omedveten om att man har den förrän man tvingas använda den. Jag var tvungen att dras med min omvärld alldeles för snabbt, jag fick en månad drygt. Jag hade inget val, studenten närmade sig och flera kurser var knappt påbörjade och det sågs som starkt. Jag såg det som oundvikligt och plågsamt, som missad sorgetid.

Jag lärde mig hålla upp en yta mot omvärlden, jag lärde mig att gråta inombords samtidigt som jag ler, jag lärde mig plågas i tystnad.

Det är inte styrka, det är överlevnadsinstinkt.