skolan...
Jag vet inte om jag klarar av att hålla ytan en hel dag, jag klarade knappt en och en halv timme. Det handlar egentligen inte om att jag tror att andra förväntar sig att jag ska klara det eller att jag ska vara stark. Inte ens jag förväntar mig det... och ändå så har jag den ytan och faller under. Varje sekund hotar ytan att spricka och när den gör det då faller jag...
Bra att du var i skolan!
Jag är säker på att INGEN förväntar sig att du ska vara som vanligt om det är det du menar med att hålla ytan.
Försök att vara i din gamla vardag, t ex skolan, mer och mer. Med eller utan yta! Ju mer du försöker desto mer tror jag att du klarar och att tillfällena du faller blir färre!
Ingen tror att det alltid är som det var och säkerligen vet din vardagsomgivning detta och kommer att finnas med dig i både med- och motgång utan att du vid varje tillfälle måste förklara hur du mår!
Jag hoppas att du klarar lite mer tid i skolan allt eftersom, och att du orkar träffa kompisar som "tar dig med" till en vardag!
Jag var inte i skolan, på lektioner... jag var bara där och träffade min lärare... och sen klassen....
Skönt att höra att du är stark och klarar av att gå till skolan. Du behöver inte vara stark inför någon, alla finns vid din sida. Ta hand om varandra, ta hand om Sandra. Ni är starka tillsammans.
Varma tankar.
