Min Älskade Mamma

Jag ser bara mörker. Jag ser framåt och ser inget ljus, jag ser bara en värld där min mamma inte finns, händelser som min mamma inte kommer att få uppleva.

Jag ser inget ljus, inget hopp... allt är bara mörkt.

Det kändes bara fel idag. Det var jobbigt från samma sekund som jag klev innanför dörrarna. Skolan innebär vardag och är alldeles för normal för att jag ska kunna hantera det ... vissa dagar går säkerligen bättre än andra men alla dagar tar oerhört mycket energi...

Jag orkar inte med normalt, jag orkar inte med vardag...

det känns så länge sedan som olyckan skedde... tiden har gått så långsamt och när jag ser tillbaka på händelsen i backen så känns det så overkligt. Alla detaljer är klara, jag vet till och med när jag insåg allt och jag vet vilket ögonblick det blev verklighet. Men ändå känns det avlägset, som så länge sedan... och för varje minut som går kommer jag längre från allt, från när jag träffade mamma för sista gången.

Det gör så ont och är så jobbigt... det var så redan innan jag öpnnade ögonen, så hopplöst. Den känslan finns där alltid, varje sekund, men idag var den starkare... idag var det så tydligt, allt som hänt och det gjorde så ont... Varje andetag, varje rörelse är en större ansträngning än vad jag klarar av. Alla tankar är om det som hänt och de gör så ont, de gör så fruktansvärt ont.

Jag hittade mammas parfym... eller jag visste sedan innan vart den stod men har inte öppnat kartongen innan. Den luktar mamma, även om hon aldrig använde speciellt mycket... det var den vi köpte i julklapp till henne.

Det finns så mycket saker som bär på så många minnen och känslor... Så många ställen att falla på, så mycket som gör ont.