Min Älskade Mamma

Det är så många frågor och så få svar. Frågor som aldrig kommer att få svar heller. Så många varför... Jag kan  inte förstå det, jag kan inte förstå att det här är min verklighet och att min mamma aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig mer kommer träffa henne. Om bara  9 dagar har det gått 6 månader... ett halvår utan mamma, ett halvår sedan allt gick sönder, ett halvår sedan en människas vansinnesfärd nedför den backen tog allt.

Det som gör så ont är just att jag inte riktigt förstår... att jag gång på gång inser vad som hänt och att det som hänt är för alltid, det finns ingen återvändo... den delen av mitt liv är borta för alltid och med den en bit av mig och överallt finns saker som påminner mig om det. Bara att kliva in genom dörren är en påminnelse, i en lägenhet där min mamma aldrig bott. Varje gång jag gör det som mamma skötte... tvätta, handla, allt vardagligt som man så lätt tar för givet.

Min mamma är borta och trots att jag inte förstår och inte vill så måste jag acceptera det. Jag måste leva med de här känslorna som med jämna mellanrum hotar att kväva mig ...

Jag gjorde något jag faktiskt, konstigt nog, inte gjort: jag läste min egen blogg från början. Jag läste det och det kändes bara som om det vore någon annan som skrivit det. När jag ser tillbaka ser jag bara mörker och kyla, jag minns inte ens detaljer utan allt är en sammanhängande dimma. Jag kan genom bloggen se hur jag förändrats, de första inläggen är osammanhängande skrivet, det är som att jag faktiskt blev så liten som jag kände mig, jag bara skrev ord.

Jag trodde aldrig att jag skulle klara en vardag, att jag skulle leva... Jag såg bara mörker och jag kunde inte andas. Det finns inom mig, det ligger strax under ytan men jag kan hantera det för det mesta. Att läsa det tar mig tillbara dit, tar fram allt det som hotar att överväldiga mig. Värst för mig är de inläggen om när vi såg mamma här hemma i Sverige, jag har förträngt den bilden, förträngt den dagen... Jag kan inte leva med den bilden så jag väljer att se det som att sista gången jag såg min mamma var i Österrike när hon fortfarande såg ut som hon gjorde.

En del av mig kan önska att jag var där... där sorgen var så verklig och där den var mitt allt. Där omvärlden inte existerade och jag kunde leva mitt i all förtvivlan. För smärtan är inte borta, bara dold. Jag har fortfarande svårt att sova, jag ser fortfarande bilderna.

Men jag kan trots allt se vilken förändring jag genomgått och den ger mig hopp om att jag en dag kan se tillbaka på minnena av min mamma med glädje. Jag kommer alltid bära med mig sorgen men jag tror att jag kommer kunna se allt det som var bra och minnas det på ett sätt där sorgen blandas med glädjen över det vi fick uppleva.



In my heart
There will always be a place
For you for all my life
I'll keep a part
Of you with me
And everywhere I am
There you'll be

Det som hänt tar så mycket av min energi varje dag. Det är så svårt och det gör så ont och det innebär att jag inte riktigt orkar med allt runt om som jag gjorde innan. Jag vill att allt annat ska vara enkelt för att jag ska orka... på många sätt undviker jag det som är jobbigt i vardagen... Så länge som allt går relativt enkelt så klarar jag mig men så fort det blir problem eller något annat är jobbigt så kommer det tillbaka större än innan.

Jag insåg idag att något förändrats, och det gör fruktansvärt ont... innan kunde jag när jag hörde dörren eller mobilen ringde tro, för en hundradels sekund, att det var mamma, att allt bara var en sjuk dröm. Jag känner aldrig så längre, det är borta, min mamma är borta på riktigt, det är ingen mardröm, jag kommer aldrig vakna.

Jag kommer aldrig att förstå eller acceptera att jag aldrig mer kommer träffa mamma. Jag kommer aldrig förstå eller acceptera att en människa kan finnas där ena sekunden, med alla tankar, minnen och känslor, och sedan vara borta i nästa sekund. 

I morgon är det 5 månader sedan jag sa hejdå för sista gången, 5 månader sedan vi låg där i backen, 5 månader vi satt där på sjukhuset. 5 månader utan mamma, början på en evighet....

När jag ser tillbaka är det minne som är starkast det av den sekund då jag insåg att det var över, att min mamma inte fanns mer och att livet aldrig skulle bli detsamma.

När de senaste 5 månaderna kännts som en evighet.... hur ska jag klara ett helt liv??

Så länge jag gör något så klarar jag mig... men den tid då jag är ledig och inte gör något... då kvävs jag, då faller jag, då orkar jag inte. Jag hanterade allt genom att hela tiden vara upptagen, hela tiden göra något. Så tog skolan slut, flytten blev klar och jobbet tar långt ifrån lika mycket tid som skolan och det andra. Plötsligt finns det tid att tänka...

Jag är tillbaka till den platsen då jag inte kan förstå och det kommer över mig hela tiden... där alla minnen är så nära men känns som om det vore så länge sedan... olyckan känns så långt bort, ändå är bilderna fårn den dagen lika klara som om det hade varit nyss.

De gör så ont, de bilderna. Av min mamma på restaurangen, av min mamma i backen, av min mamma på sjukhuset... Tänk om jag hade vetat när jag åkte att jag aldrig skulle se henne igen, att jag sa hejdå för sista gången...

Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,

minns det hon mindes, känner det hon kände.

Det känns som om jag tagit ett steg bakåt... plötsligt är jag tillbaka på en plats där jag stundvis inte kan hantera allt, där jag bara faller. Allt blir jobbigt, alla andras åsikter viktigare, allt negativt större... och ytan jag skapat blir svårare att hålla samman. 

Allt är så mycket enklare med dem som fanns där innan, de som kände mig innan allt... det handlar om att då känner jag inga krav på att hålla ihop allt. När jag inte känner att jag måste hålla ihop det... då klarar jag av att faktiskt hålla ihop det.

Jag tyckte att jag kommit någonstans, att jag klarade av allt... jag är inte så säker just nu... det känns bara så tungt och jag är så trött...

Jag är så trött... inte fysiskt trött, inte en trötthet man kan sova bort. Helt plötsligt känns det som om jag inte har någon energi eller ork. Jag vaknar på morgonen och är utvilad men ändå tröttare än innan.

Jag har insett att jag ofta säger det som svar på "hur är det?"... men det är ju så, jag är trött och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det är för mycket runt mig, det tar för mycket energi att hålla upp en yta av att allt är som det ska. Det har kommit det senaste veckorna... när jag gick i skolan behövde jag inte hålla upp någon yta, alla visste, alla förstod och där fanns folk som kunde se utan att jag sa något.

Jag var orolig för det här... för vad som skulle hända när skolan tog slut och när flytten var över... vad som skulle hända när det fanns tid att tänka, när allt var så fruktansvärt annorlunda än innan... när jag lämnat så många tryggheter bakom mig.

Jag vill bara att allt ska vara som innan.... jag vill vara som innan.... jag orkar knappt hantera allt... jag vill inte vara så här trött mer...

Jag kan läsa det utan att förstå att det är min mamma de skriver om. Det är sånt som händer andra, det är sånt man läser om, tycker är hemskt för att glömma det i nästa sekund. Det skrämmer mig att bakom varja sådan rubrik döljer sig ett kaos likt mitt eget, en krossad värld, en plats där tiden stannat, där inget någonsin blir sig likt igen.

Det har, genom allt det som varit, varit skillnad på hur folk reagerat och hur folk bemött mig. Jag har blivit överraskad, både positivt och negativt, och jag har ändrat åsikt om många personer. Jag hade trott att antalet olika reaktioner skulle vara samma som antalet personer runt mig. Kanske skiljer sig reaktionerna så, men dock inte bemötandet.

Jag hade inga förväntningar på hur jag skulle bli bemött, jag brydde mig knappt för att vara helt ärlig, men när jag ser tillbaka på det så kan jag se tydliga likheter mellan personer som tillhör "samma grupp" i mitt liv. Folks rädsla och osäkerhet för hur jag kände och känner. Men trots alla dessa skillnader och alla dessa människor så har jag mött ytterst få, om ens mer än en, reaktion som varit "fel" och det är även den enda negativa överraskningen när det gäller folk runt mig.

Jag har i och med Liseberg tvingats fundera på hur jag ska bemöta folk och hur undvikande jag ska vara ämnet. Jag tar inte upp det, det gör jag inte. Det gör för ont och jag vet inte om jag skulle klara av att prata om det.Jag har gjort det en gång... det var egentligen den enda personen vars reaktion varit skiljd från alla andra jag mött... men inte på något negativt sätt och något gjorde att jag klarade av att prata om det. Kanske klarar jag mer än jag tror?

Det känns som om jag förtränger så mycket just nu... alla tankar och mycket känslor. Jag blir rastlös hemma där tankarna kan få övertaget. Jag glömmer inte, jag kommer aldrig glömma, jag kan inte glömma. Jag är bara förvirrad, jag vet inte hur jag ska reagera, tänka eller känna.

Varför? Jag kommer aldrig förstå det.... Varför?

Jag har inte riktigt förstått att jag bor här.

Jag börjar vänja mig vid att inte förstå, det finns så mycket i mitt liv som jag aldrig kommer att förstå eller acceptera. Det känns så overkligt när jag ser tillbaka på tiden som gått, som om det vore en film, som om det vore andra som upplevde det.

Bilderna från den dagen är lika tydliga idag som de var dagen efter och jag tror aldrig de kommer blekna. På samma gång som det känns så länge sedan jag träffade mamma så känns det så overkligt att det redan är fyra månader sen. Jag saknar tidsperspektiv när det gäller olyckan. Om jag inte vetat datum så hade jag aldrig kunnat avgöra hur mycket tid som passerat. Den första månaden var längre än år, de två första till och med, men sedan slängdes jag in i vardagen i skolan, delvis mot min vilja, och tiden bara gick.

Jag håller andan och ser till att de som inte vet inte kan se det på mig.
Jag håller allt inne och går sönder...

Studenten är bara 2 veckor bort. De som inte vet ler och säger att det är den bästa dagen och jag vet att det borde vara så. Istället är det en dag som jag tvingas ta mig igenom utan min mamma.

Det gör så ont att den vardagen som jag ska leva i sen saknar min mamma på så många sätt. Att bo där mamma aldrig bott, att jobba på ett jobb jag fick efter allt osv...Nu finns min mamma överallt här hemma, det är samma vardag som hon var en del av... allt blir så annorlunda sen.

Det som är jobbigast med studenten är utspringet.
När alla står där, när det är så uppenbart att min mamma saknas....

För 3 månader sedan satt vi tillsammans på bussen, för 3 månader sedan visste ingen att vår värld skulle slås i spillror samma dag. För 3 månader sedan var allt som vanligt.

Känslan av tomhet och sorg är så stor, så kvävande...

Mamma, min mamma, hur kan det här ha hänt?
Varför??

Jag har ångest inför att lämna Mölnlycke. Jag vill inte flytta härifrån... det kanske blir bra till slut men just nu känns det så fruktansvärt jobbigt.

Jag tror att folk tror att jag klarar mig bättre än vad jag gör. Jag mår egentligen inte så mycket bättre nu, jag är bara bättre på att dölja allt, på att skapa en yta. Innanför den ytan så faller jag fortfarande.

På onsdag är det 3 månader. Det känns som om det gått en evighet. Jag vet inte hur jag ska kunna klara mig och på så många sätt vill jag inte att tiden ska gå vidare, vill inte hitta något av en vardag så småningom...

Det gör så ont... att tiden går, att jag kommer längre från min mamma för varje minut.


3 månader är ju ingenting... varför känns min mamma så fruktansvärt långt bort?

Igår var det bara en plats, idag är det min mammas grav.

Det kändes som om jag skulle gå sönder när urnan sattes ner. Som om jag inte skulle kunna stå upp.

Jag kan inte förstå att det finns en grav där min mamma är... hon borde ju sitta här som vanligt... allt borde ju vara som vanligt...