Min Älskade Mamma

imorgon, ungefär samtidigt som vi lyfter från Hahn, är det 4 veckor sedan min värld slogs i spillror... på fredag är det en månad sedan, på fredag är det den 14.

Det är konstigt för trots att den senaste månaden kännts som år så kan jag ändå inte förstå att det gått en månad... att tiden fortsätter gå fastän min värld står stilla, är sönderslagen...

Jag orkar inte det här... att vara i en värld där min mamma inte finns. Jag vill inte.

Jag har en mapp i min mobil... en mapp med sms som jag har från mamma. Det gör så ont att läsa dem, det gör så ont... och ändå gör jag det med jämna mellanrum. Mappen med bilder är lika jobbig men där ser jag min mamma men sms:en gör bara ont... och ändå läser jag dem om och om igen. Gick även igenom listan med uppringda och mottagna samtal och hittade mamma... jag bara satt och stirrade på mobilen, på datumet, på tiden och det gör så ont. Det gör så ont och jag kunde inte sluta skaka...

Jag önskar att det vore en mardröm, att jag kunde vakna... jag önskar att min mamma fanns... jag önskar att tysken vore död istället.

förnekelse är hur jag ens tar mig upp, det är hur jag rör mig och hur jag andas... sanningen innebär ångest, sanningen innebär att jag kvävs, att jag faller, att jag inte orkar mer...

Sanningen finns där hela tiden och med jämna mellanrum tar den över... och även i förnekelse är allt tungt och svårt...

Hur ska jag klara mig??

Jag orkar ingenting... allt jag gör tar så mycket energi. Har en utbildning på Liseberg på söndag och det kommer ta jättemycket även om den bara är några timmar. Där kan jag inte helt plötsligt få ångest utan måste vara normal... i skolan vet alla vad som hänt så där behöver jag inte vara som vanligt... låtsas vara normal. Det går i några timmar, som på intervjun, men det tar mer energi än vad jag har...

Tanken på vardagen som den var är fruktansvärt jobbig. Att tänka på hur vi hade det, vad jag skulle gjort idag om allt varit som vanligt, vardagliga situationer som mamma aldrig mer kommer vara med i...

Mamma kommer inte komma hem från jobbet, från träning, inte baka bröd, inte finnas där när jag behöver prata, inte bara sitta bredvid mig i soffan... min mamma finns inte mer och det kväver mig.

På ett sätt känns det väldigt skönt att kortet kommer försvinna... men samtidigt innebär dt att någon kommer se det... en person jag inte känner kommer se det kortet.... men bara det försvinner, bara försvinner...