Min Älskade Mamma

Nu... nu är den värsta tiden på dagen.

De andra har gått och lagt sig och jag är ensam. Ensam med minnen och bilder, ensam med vetskapen att mamma inte finns längre.

Men om jag somnar nu så kommer imorgon fortare och jag vet att jag kommer falla så djupt imorn. Alla säger att hon alltid kommer finnas med mig och det är säkert sant. Det är sant. Men det gör ingen skillnad nu för nu finns bara vetskapen om att min mamma inte finns vid mig.

Att hon inte finns där när jag somnar, inte finns där när jag vaknar.

Livet är så orättvist.

Jag är rädd för att gå och lägga mig idag. Jag är rädd för att somna. Jag är rädd för att morgondagen ska komma fortare. Jag är rädd för att jag vet imorgon är sista gången jag ser min mamma någonsin.

Även om det inte känns eller luktar som min mamma... så ser det ändå ut som min mamma och det är sista gången jag ser henne. Jag har sett henne nästan varje dag av mitt liv och imorgon så är det sista gången jag ser henne. Efter imorgon så kommer jag bara se min mamma på bilder och i minnen.

Jag vill inte att imorgon ska komma... bilder och minnen är inte min mamma. Jag kan inte vara nära bilder och minnen, jag behöver min mamma på riktigt...

Hur ska jag kunna leva mitt liv med bara minnen och bilder? Utan min mamma, min älskade mamma...

På en sekund, mindre än en sekund, slogs hela min värld i spillror...

Mindre än en enda liten sekund, en enda sväng.
En sekund tidigare, en sekund senare så hade hans vansinnesfärd kanske inte tagit mamma ifrån oss.

Det finns så många om, så många hur och framför allt så många varför. Så mycket som vi aldrig kommer få svar på. Så många frågor som jag kommer leva resten av mitt liv med, som jag kommer bära med mig varje dag.

Jag hatar honom mer än jag kan beskriva, ett hat som är nästan lika svart som min sorg... och jag önskar, jag önskar, att han hade dött istället.

Jag vill inte leva i det här mörkret.
Jag vill inte leva i den här kylan.
Jag vill inte leva i tomheten.
Jag vill inte leva utan min mamma.

Jag vill inte falla mer.
Jag vill hitta något att hålla fast vid.

Jag vill bara att det ska vara en mardröm.
Jag vill vakna...

varför? det var ju hans fel...
VARFÖR?!

Det är så mörkt idag... så mörkt och kallt och tomt. Jag ser inget hopp, inget ljus...

Jag kan inte andas... det gör så fruktansvärt ont idag.

Och imorgon ska vi träffa henne... imorgon kl. 9 ska jag träffa min mamma för sista gången. Jag vet att det kommer inte vara min mamma, inte kännas som min mamma, inte lukta som min mamma.

Men hon kommer ligga där och det kommer vara så uppenbart... så verkligt... att min mamma inte finns längre.

VARFÖR?!

Sömnen, flykten... jag förstår att jag måste sova och att det innebär att komma undan några timmar.

Men under dagarna är mina bilder och minnen av mamma framför allt av sånt som vi gjort och vardagssaker och det som gör så ont att jag inte kan andas är att vi aldrig kommer göra det igen, att hon aldrig kommer finnas där för de vardagssakerna och för alla de upplevelser som väntar.

När jag ska sova är alla de bilderna ersatta av bilder från olyckan... jag ligger där och allt jag kan se är bilder från olyckan...

Jag är trött... men jag vet att jag inte kan sova. Jag ligger där tills sömnpillret gör att jag somnar... det spelar ingen roll om jag är trött... det går inte att somna...


Would you know my name if I saw you in heaven?
Would it be the same if I saw you in heaven?