Min Älskade Mamma

Jag förstår det inte... jag tror att hon ska kliva in genom dörren vilken sekund som helst... att hon ska stå där som vanligt.

Jag kan inte inse att hon är borta... jag kan inte förstå det och jag vet inte om jag vill förstå det.

vi har varit och träffat alla nu, de som var med på bussen... det kändes bra, eller inte bra för inget känns bra...

i början var det så jobbigt att det kändes som om jag skulle kvävas, gå under. När alla kom var det så uppenbart att min mamma inte finns längre.

Men efter vi visade bildspelet som jag och Sandra gjort så kändes det bättre. Först bara grät jag... grät tills tårarna tog slut. Men det är konstigt att vissa stunder klarar man av att sitta och prata normalt... som om inget hänt... och sekunden efter så faller man.

plötsligt kommer det över igen... jag får aldrig mer träffa min mamma...

jag borde sagt oftare hur mycket jag älskade henne....

varför?

jag borde ha sagt oftare hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betydde för mig...

alla säger att hon visste.... hon visste... men jag borde ändå ha sagt det. Det är en sak att veta det och en annan att höra det. Jag borde sagt det varje dag...

Mamma, jag älskar dig av hela mitt hjärta...

jag gick ner och tinade lite mat och sedan upp igen... det är vad jag orkar göra innan jag måste sätta mig... jag är så totalt tömd på all energi och så oerhört tömd på allt utom smärtan som trycker inom mig, gör att jag inte kan andas och hotar att explodera vilken sekund som helst.

Jag kan inte förstå att det finns människor som tar sig igenom sånt här och kommer ut som männsikor på andra sidan... alla säger att jag kommer att bli en av dem men jag kan inte se det. Jag kan inte se mig själv, kan inte föreställa mig själv, som en vanlig fungerande människa... som en som ha mer inom sig än tomhet och kyla....

utan mamma kan jag inte vara en av dem... inte utan min mamma.

Utan min älskade pappa och syster och det underbara stöd jag fått av mina vänner och människor i min närhet hade jag nog inte klarat att ta mig upp på morgonen...

om några timmar ska vi träffa alla de som var med nere där det hände... eller de som var med på vår buss.

Jag tror att det är bra, både för oss och för dem... men ändå känns det tungt... och det kommer att bli värre...

Jag har inga tårar, inga känslor idag... igår kunde jag nästan se famåt och nu är allt bara svart... bara en undran om hur man ska ta sig till morgondagen... eller ens till nästa timme.

På en hundradels sekund slogs min värld i spillror...

Mamma, jag älskar dig och du finns alltid med mig