Min Älskade Mamma

Jag har lite panik samtidigt som det känns overklig och avlägset. Att komma tillbaka dit... där allt snurrar på som vanligt. Men någon gång måste jag väl hoppa och försöka hänga med lite grann. Kanske faller jag, antagligen, eller så kanske jag klarar mer än jag tror.

Men en månad är för kort... jag är inte redo och jag vet det. Jag är väldigt långt från redo... men den tiden finns inte. Jag vill inte behöva läsa upp i höst, även om jag får... Men jag är inte redo.

Liseberg verkar bra... men det var väldigt jobbig att låtsas som om allt var normalt... att prata med de tjejerna som om allt var som vanligt. Men det är ju så jag vill att de ska se mig nu när de inte känner mig... som vem som helst, skaffa en uppfattning utifrån vem jag är som person. Tills vidare...

Jag önskar att jag kunde tro på något efter. Att min mamma finns någonstans. Men jag kan inte... jag har aldrig kunnat. Jag tar alltid trott att det bara tar slut... att det bara blir svart och personen är borta.

Men hur ska jag kunna tro att min mamma bara finns i minnen nu?

Jag tänker mycket på det... hur olyckan gick till... jag har som en bild fast jag inte var där och jag undrar hur mycket hon hann tänka... och vad hon tänkte. Det finns så mycket frågor, de flesta utan svar, som finns där hela tiden... som jag alltid kommer leva med. Som jag tror många har. Den främsta är varför.

VARFÖR??!

jag hade en dröm om mamma. En konstig dröm olik dem jag haft innan. Den är inte speciellt tydlig längre men vi var irriterade över något... hon ville att jag skulle göra något jag inte ville. Allt var konstigt och nu, när det gått en stund, är alla detaljer otydliga och jag är inte så säker längre... vad det egentligen handlade om.

Jag brukar inte drömma om mamma, inte som jag minns. Jag trodde att jag skulle det, jag vill göra det...