Min Älskade Mamma

Allt känns så fel. Skolan känns så fel. Jag orkar inte.

Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,

minns det hon mindes, känner det hon kände.

De orden fastnade... de beskrev en av alla de delar som gör så ont. Att nu finns det ingen som tänker som min mamma, som har alla de minnen hon hade, som känner som hon kände. Allt det krossades på några få sekunder. En mans vansinnesfärd krossade vår värld, tog henne ifrån oss och lurade framför allt henne på en massa år. Själv får han leva sitt liv. Han förstörde allt, han tog alla de tankar, minnen och känslor som min mamma hade, han tog hennes liv, han tog henne ifrån oss.... och han får leva, han får finnas. 

                                               Livet är så orättvist.

Det fungerar inte speciellt bra med skolan... det är alldeles för mycket och jag mår inte speciellt bra av allt. Men jag kan inte, vill inte, läsa i höst så jag måste ta mig dit och försöka åtminstone få ihop mina kurser.

Det spelar ingen roll vad jag gör, spelar ingen roll om jag pratar, spelar ingen roll om jag skulle le... det är bara en yta. Under den ytan faller jag, gråter jag, går jag sönder. Den ytan håller ibland men med jämna mellanrum spricker den.

Jag faller, jag gråter, jag går sönder.

I dag är det 5 veckor sedan olyckan. De längsta 5 veckorna i hela mitt liv. Det känns som så länge sedan men på samma gång kan jag inte förstå att det bara var 5 veckor sedan. Jag vill inte att tiden ska gå, jag vill att den ska stanna... jag vill inte komma längre från sista gången min mamma fanns bredvid mig...

Jag kan inte förstå det. Hur en person kan finnas där en sekund och sedan vara borta i nästa. Hur alla drömmar som mamma hade, alla planer mamma hade, vi hade, alla de minnen som mamma hade kan bara krossas på en sekund och sedan inte finnas mer.