På Mors Dag
Mors dag
Det är överallt. För mig är det bara söndag en av de dagarna då det gör extra ont, då det är så uppenbart.
Det känns så långt bort samtidigt som jag inte ens förstår att det hänt men på söndag blir det uppenbart... min mamma finns inte mer. Jag måste leva utan min mamma...
Studenten
Det gör så ont att den vardagen som jag ska leva i sen saknar min mamma på så många sätt. Att bo där mamma aldrig bott, att jobba på ett jobb jag fick efter allt osv...Nu finns min mamma överallt här hemma, det är samma vardag som hon var en del av... allt blir så annorlunda sen.
Det som är jobbigast med studenten är utspringet.
När alla står där, när det är så uppenbart att min mamma saknas....
till en ängel
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar
3 månader
Känslan av tomhet och sorg är så stor, så kvävande...
Mamma, min mamma, hur kan det här ha hänt?
Varför??
Mamma
Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig 
ångesten
Imorgon är det 3 månader.
För 3 månader sedan var vi tillsammans och nu kommer jag aldrig mer träffa henne. Nu finns hon inte mer.
Jag gick till graven idag. Jag bara stod där och kunde inte förstå att det var min mammas grav...
Jag har sån ångest inför studenten och inför flytten... Jag vill inte springa ut när min mamma inte står där. Studenten skulle ju vara en bra dag, nu är det en jobbig dag som jag ser på med så blandade känslor och jag vill verkligen inte flytta från Mölnlycke. Det är jobbigt att flytta från lägenheten men det är ingenting mot att flytta härifrån. Vi har inte ens bott här så länge... men jag gillar Mölnlycke och här är min mamma begravd.
Flytten
Jag tror att folk tror att jag klarar mig bättre än vad jag gör. Jag mår egentligen inte så mycket bättre nu, jag är bara bättre på att dölja allt, på att skapa en yta. Innanför den ytan så faller jag fortfarande.
Snart 3 månader
Det gör så ont... att tiden går, att jag kommer längre från min mamma för varje minut.
3 månader är ju ingenting... varför känns min mamma så fruktansvärt långt bort?
Urnsättning
Det kändes som om jag skulle gå sönder när urnan sattes ner. Som om jag inte skulle kunna stå upp.
Jag kan inte förstå att det finns en grav där min mamma är... hon borde ju sitta här som vanligt... allt borde ju vara som vanligt...
ord
Jag kan inte sätta ord på det... kan inte beskriva min mamma med ord. Inte än, kanske sen.
Men jag kan inte ens beskriva mig själv med 3 ord. Fick den uppgiften på en intervju på Liseberg... och jag fastnade. Jag vet inte vem jag är och definitivt inte med 3 ord. Det borde finnas massa ord att välja på... men jag kunde inte, kan inte, komma på ett enda.
Urnsättningen
Jag kan inte förstå det... Jag vill inte förstå det.... Det är för jobbigt.
Men det innebär det också att vi kommer ha en grav att gå till...
Frågorna och svaret
Det här gäller inte bara Liseberg... det gäller allt, alltid.
