Min Älskade Mamma

Tänk om jag hade vetat för en vecka sen vad som skulle hända 16 timmar senare... tänk om jag hade vetat att vi skulle tvingas gå igenom allt det här.

När jag körde hem och vi pratade om boendet slog det oss hur overkligt det är att vi ens har det samtalet... hur overklig hela denna fruktansvärda situationen är...

En annan sak som kom upp var min morfar... det fanns inga alternativ i den frågan. Jag kommer att träffa honom på begravningen, men sedan vill jag inte ha någonting med honom att göra.

Jag älskar dig mamma, alltid.

Jag är så trött på ett konstigt sätt... inte att jag vill sova, bara trött inom mig... och det känns så tungt att veta att det blir inte lättare imorgon... och det känns så tungt att falla åter igen...

Det känns som om jag lever i en mardröm och jag kan inte vakna... jag vill, men jag kan inte.

Det känns så overkligt att människor går runt som vanligt när min värld står still... En del av mig önskar att dagen ska vara över så jag får sova men en annan del önskar att jag inte ska somna så att jag slipper vakna i det tomma, mörka, kalla vakumet som jag lever i nu...

Går livet verkligen vidare? Fortsätter allt utan min mamma? Kommer jag någonsin att kunna le igen utan att känna en skuld någonstans inom mig, över att jag kan le när min mamma inte finns och min mamma inte upplever det.

Jag köpte en balklänning idag... planen var att jag och mamma skulle gjort det tillsammans idag. Jag ville inte göra det egentligen men alla sa till mig att jag skulle... så jag åkte med min moster.

Det känns så oerhört avlägset att gå på en bal och att springa ut på studenten utan att min mamma står där och möter mig...

Jag tänker ofta nu att om det hade hänt någon annan så hade jag bara hållt min mamma så hårt och varit så tacksam att det inte var jag och värnat så om alla stunder jag fick med henne ännu mer än vad jag kanske gjorde...

snälla gör mig den tjänsten, bråka inte om småsaker och kom ihåg att livet är bräckligt... värna om den tid ni får med alla runt omkring er...


Mamma, du kommer alltid finnas för mig och det gör så ont att jaginte kan leva mitt liv med dig... Älskade mamma, varför?!

tänk alla saker man bråkade om... hur obetydliga de egentligen var. Alla gånger man var arg på varandra alla ord man sa... istället för att bara hålla fast vid den tid som man får tillsammans...

Det är inte meningen att man ska dö när man är 44.... det är inte meningen att man ska förlora sin mamma när man är 18...

Hur kan tiden fortsätta när min värld står still?

"Döden är inget alls. Den räknas inte.
Jag har bara slunkit in i rummet bredvid.
Inget har hänt. Allt är precis som det var.
Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet som vi levde
så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat.
Vad vi än var för varandra är vi ännu.
Kalla mig för det gamla bekanta namnet.
Tala om mig på samma sätt som ni alltid gjort.
Låt inte ert tonfall förändras.
Anlägg ingen tvunget allvarlig eller sorgsen min.
Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt
vi gladde oss åt tillsammans.
Lek, le, tänk på mig, be för mig.
Låt mitt namn vara på allas läppar
som det alltid varit.
Låt det uttalas utan ansträngning,
utan tillstymmelsen till en skugga över sig.
Livet betyder allt det någonsin har betytt.
Det är likadant det alltid varit.
Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet.
Var denna död annat än en försumbar olyckshändelse?
Varför skulle jag vara ur sinn bara för att jag är ur - syn?
Jag väntar ju blott på er en liten stund
här någonstans i närheten, alldeles om hörnet.
Allt är väl."


Harry Scott Holland

Fick blommor från jobbet nu och det betyder mycket...

Det känns också bra när Elin, Anna och Karin varit här... både att få prata om mamma och om annat... och om Ulf-Daniel...

Blev bara så tom när jag letade efter pappas necessär bland mammas saker och när vi fick veta att hon kommer med en bil på fredag eftermiddag eller kväll. Det känns väldigt bra att hon kommer hem men samtidigt så vet jag att det innebär att jag tappar det lilla grepp jag fått tag på och faller igen.... kanske inte lika djupt men jag kommer falla...

Jag behöver dig mamma, jag behöver dig.

I dag är det 20 år sedan mamma och pappa förlovade sig... och hon får inte uppleva det och hur jag än försöker så kan jag inte förstå det... det är för stort...

Min älskade mamma, min älskalde, älskade mamma som inte kommer få uppleva så mycket, som inte kommer finnas där...

Jag kan inte se längre fram än att min mamma kommer inte vara där när jag tar studenten...längre än så orkar jag inte fast jag vet ju, jag förstår ju, att hon kommer aldrig finnas där och aldrig träffa mina barn...

hur kan det hända, hur kan det hända min älskade mamma?