dagarna

Varje dag är en evighet och när jag tänker tillbaka på morgonen så känns det inte ens som samma dag... kommer alla dagar alltid vara så här långa?

allt

Det tar så på krafterna... att vara i skolan, i den vanliga världen. Jag orkar inte speciellt länge och tanken på att gå dit flera dagar i veckan känns jättejobbigt.

Hela tiden finns det där, hotar att komma över mig... allt det som hänt. Alla bilder och minnen från olyckan, från sjukhuset, från sista gången, från begravningen... Alla frågor om varför, om hur, om allt...

mamma

One thought of you is all it takes
to leave the rest of the world behind

image67

.

Den enda lektionen var inställd. Jag var bara i skolan någon timme... helt plötsligt blev det för mycket. För mycket folk, för mycket ljud... för normalt. Jag orkade inte... kan inte hantera allt, det är så mycket.



En del av mig fattas... är borta för alltid och jag vet inte hur jag ska klara mig...

...

En lektion... en timme. Kanske två... det borde inte vara så jobbigt. Ändå talar allt emot det... ändå känner jag mig så långt från redo.  I dag är det dessutom 8 år sedan min farmor dog... och jag har fortfarande stunder då jag inte förstå att jag aldrig mer kommer träffa farmor.

Jag klarar mig inte utan mamma... jag orkar inte vakna varje morgon och inse att hon inte finns... Jag vill inte.

RSS 2.0