Min Älskade Mamma

Vi tände tre ljus i Notre Dame... tre ljus för mamma och för farmor. Det var så orealistiskt... att tända ljusen i kyrkan, att tända ljusen för att de inte finns med oss... att mamma inte finns med oss...

Så fort jag tror att jag hittat något att hålla fast vid faller jag igen. Längre och längre ner... det finns inget stopp. Jag ser på bilder, jag minns händelser och vardagliga saker och så slår det mig: det kommer aldrig mer vara så, det kommer alltid vara så här. Mamma kommer aldrig mer att finnas, hon kommer aldrig mer komma hem från träningen, kommer aldrig mer sitta i solen, kommer aldrig mer finnas bredvid mig... min mamma finns inte mer och jag kommer att tvingas leva hela livet utan henne.

Plötsligt kan jag inte andas, det gör så ont och tar emot. Plötsligt existerar inte framtiden. Plötsligt orkar jag inte längre, allt känns meningslöst.  

Hur ska jag kunna leva hela livet utan henne? Hur kan hon inte finnas mer?

Jag vill att allt ska vara som det var... jag vill att mamma ska finnas, jag vill leva normalt. Jag vill att min mamma ska finnas och att största problemet ska vara nästa prov...

VARFÖR??

tillbaka i Luxemburg är det fortfarande lika svårt att andas... jag kan inte förstå det, det är så orättvist... kollade på korten i kamran och kom in på de från Österrika och det var  så konstigt att se alla de korten där mamma var en naturlig del... så konstigt hur någon kan finnas där ena sekunden för att sedan varaborta i nästa...

ångesten är hela tiden där... bryter ut helt plötsligt, ingen förvarning. Helt plötsligt är allt ännu mer omöjligt, jag kan inte andas, inte tänka... jag orkar inte utan mamma... jag orkar inte...