Bloggen
Det känns bra att skriva här. Men med tiden tycks det bara bli svårare och svårare att formulera tankar och känslor. Det i kombination med att jag måste gå i skolan, att jag jobbar osv. gör att jag inte längre sitter framför datorn hela tiden och att jag inte längre skriver så många inlägg.
Jag kommer inte att lägga ner den. Jag vill ha kvar den, den är en trygghet och ett sätt för mig att enkelt se vad jag kände då (även om jag har det i en bok med) men det kommer ibland gå dagar utan inlägg och ibland bara ett. Det precis som allt annat kommer säkert gå i perioder och vissa dagar kommer jag skriva mer.
Bloggen har varit väldigt, väldigt bra för mig. Ett sätt att skriva av mig, att få ut allt och alla kommentarer har betytt så otroligt mycket. Jag kommer fortfarande logga in, kommer läsa kommentarer och skriva inlägg men inte lika ofta.
Jag kommer inte att lägga ner den. Jag vill ha kvar den, den är en trygghet och ett sätt för mig att enkelt se vad jag kände då (även om jag har det i en bok med) men det kommer ibland gå dagar utan inlägg och ibland bara ett. Det precis som allt annat kommer säkert gå i perioder och vissa dagar kommer jag skriva mer.
Bloggen har varit väldigt, väldigt bra för mig. Ett sätt att skriva av mig, att få ut allt och alla kommentarer har betytt så otroligt mycket. Jag kommer fortfarande logga in, kommer läsa kommentarer och skriva inlägg men inte lika ofta.
I början
i början var det så enkelt att skriva här... alla tankar var så strarka, så påträngande och det fanns inget komplicerat i dem... men med tiden hopar sig frågorna och tankarna blir mer och mer komplicerade och svåra att beskriva....
första dagen
första dagen på Liseberg... Jag var helt slut, delvis är det mycket att ta in men delvis så är det så svårt att vara "som alla andra"....
...
Det senaste året gick så fort... fram tills olyckan. Då stannade allt upp, tidens saktades ner... Nu går allt så långsamt...
Varför?
Varför?
Jag föll...
Jag föll... jag kraschade... ändå så når jag aldrig botten.
Jag är så trött... tröttare än jag någonsin varit innan... en trötthet som inte går att sova bort.
Jag är så trött... tröttare än jag någonsin varit innan... en trötthet som inte går att sova bort.
Jag orkar inte mer... jag orkar inte mer...
Jag orkar inte mer... Jag orkar mer.
All press från alla håll... Jag mår så dåligt... Allt jag ville var att komma hem och ta det lugnt.... Bara sätta mig, bara andas. Är det så mycket begärt? Är det så konstigt?
Döm mig inte om du inte vet, om du inte förstår.
Jag går sönder...
All press från alla håll... Jag mår så dåligt... Allt jag ville var att komma hem och ta det lugnt.... Bara sätta mig, bara andas. Är det så mycket begärt? Är det så konstigt?
Döm mig inte om du inte vet, om du inte förstår.
Jag går sönder...
en yta
Jag skapar en yta och håller upp den som en sköld... Det är inte äkta, det är ett försvar. Under ytan går jag sönder, faller jag i bitar.
Inget annat
Det finns inget annat. Det enda dom finns är det som hänt. Det finns där varje sekund av varje minut. Det finns där vad jag än gör. Det finns där hela tiden.
Jag orkar inte utan min mamma. Hon hade ju så mycket kvar. Vi hade så mycket kvar.
Jag orkar inte utan min mamma. Hon hade ju så mycket kvar. Vi hade så mycket kvar.
min mamma
And when the night is cloudy, there is still a light, that shines on me.
Liseberg
Det är konstigt, så annorlunda, på Liseberg när inte alla vet. Det gör inte mindre ont men det känns annorlunda. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra att de inte vet och behandlar mig som vanligt... Det är inte det att de behandlar mig så annorlunda i skolan, men jag märker skillnaden från innan. Det är nog ganska mycket omedvetet...
Jag vet inte vad som är bäst... kanske är det båda i kombination...
Jag vet inte vad som är bäst... kanske är det båda i kombination...
tom
Jag är så tom nu.... så tom på allt utom saknad och smärta.
Ibland har jag fler tankar än jag kan ta till mig... men nu är jag bara tom...
Ibland har jag fler tankar än jag kan ta till mig... men nu är jag bara tom...
Vissa dagar
Vissa dagar, som idag... är jag så tom när jag vaknar. Allt är tomt och jag kan inte, hur jag än anstränger mig, förstå vad som hänt eller att det här är för alltid.
Allt känns så tomt, så meningslöst utan mamma....
Varför?
Pictures of you
Pictures of you
Pictures of me
Remind us all of what we used to be
Pictures of me
Remind us all of what we used to be
Saknad
Det är så uppenbart jämt... att någon saknas, att mamma saknas.
Jag håller andan, jag låtsas att allt är mer okej än det är, jag går sönder...
Jag håller andan, jag låtsas att allt är mer okej än det är, jag går sönder...
Hopplöst
Hopplösheten... den kommer över mig hela tiden. Det är hopplöst. Vad somän händer, vad jag än gör, så kommer min mamma aldrig hem igen, vi kommer aldrig sitta tillsammans hela familjen, jag kommer aldrig mer träffa mamma.
Det är hopplöst, sorgen kväver mig... det är hopplöst.
Det är hopplöst, sorgen kväver mig... det är hopplöst.
Ambulansen
Det blev för mycket när ambulansen kom... för mycket tankar och känslor. Det var jobbigast efter de åkt... innan var det bara om allt var okej. Men sen när de åkt, när allt skulle bli bra, var "okej"... då kom allt....
orkar inte
Jag orkar inte med studenten.
Så mycket att plandera.
Så mycket att göra.
Sån press...
och för vad?
För att jag ska springa ut... och veta att min mamma inte står där.
Så mycket att plandera.
Så mycket att göra.
Sån press...
och för vad?
För att jag ska springa ut... och veta att min mamma inte står där.
Lägenheten
http://hemnet.se/beskrivning/hemnet/146698
Idag är det visning på våran lägenhet... det känns så fel, så konstigt. Det logiska i mig vet varför oc tycker att vi ska sälja den... men så finns det en annan del...
Jag vet inte...
Idag är det visning på våran lägenhet... det känns så fel, så konstigt. Det logiska i mig vet varför oc tycker att vi ska sälja den... men så finns det en annan del...
Jag vet inte...
.
18 år, 5 månader, 16 dagar
Kanske...
Per aspera ad astra?
...
Det är för mycket.
Det är för svårt.
Jag orkar inte med allt.
Inte utan min mamma.
Det är för svårt.
Jag orkar inte med allt.
Inte utan min mamma.
långt bort.
Jag kan tänka, om olika saker, att det är inte så långt bara x antal veckor kvar. Sedan inser jag hur långa de senaste 9 veckorna har varit och plötsligt känns det väldigt långt bort.
studentklänningen
Jag köpte den idag... studentklänningen.
det är ändå skönt att ha det gjort... nu är det klart. Bara hoppas att ingen i min klass har likadan. Men nu är nästan allt klart för student och bal.
Jag gör det, och på ett sätt så ser jag ju fram emot studenten, men det är mend väldigt blandade känslor jag gör det. Det är med blandade känslor jag ser på den dagen.
det är ändå skönt att ha det gjort... nu är det klart. Bara hoppas att ingen i min klass har likadan. Men nu är nästan allt klart för student och bal.
Jag gör det, och på ett sätt så ser jag ju fram emot studenten, men det är mend väldigt blandade känslor jag gör det. Det är med blandade känslor jag ser på den dagen.
En dimma, ett mörker
Det är som att leva i en dimma, i ett mörker. Det går inte att se framåt alls och överallt finns ställen att falla på. Det går inte att gå där utan att falla ständigt, falla mer än man kan gå... och oavsett hur många steg jag tar och hur många gropar jag faller i så når jag ingen öppning och dimman lättar inte. Någonstans utanför den dimman så snurrar världen, där lever folk sina liv.
Mamma
Jag saknar min mamma... varje sekund.
Det gör så ont.
studenten
Ju närmre studenten kommer desto mer panik får jag. Hur ska jag hinna allt? Hur ska jag kunna springa ut när mamma inte står där? osv. osv. i all evighet.
9 v.
9 veckor... det känns som allt annat än 9 veckor. Det känns som år sedan men bilderna är lika tydliga som om det hade varit igår...
Det här är sånt som händer andra... jag kan inte gå vidare, kan inte hitta en vardag...
Det här är sånt som händer andra... jag kan inte gå vidare, kan inte hitta en vardag...
Nytt
Jag vet inte hur jag känner angående all förändring som sker iom att skolan är slut.
På ett sätt så känns det som att kanske är det enklare att hitta någon sorts vardag när allt är nytt. Jämfört med att försöka hitta en ny vardag i det gamla där allt påminner om förr.
Men samtidigt innebär nytt en massa händelser som påminner om att mamma inte finns mer... men det gör väl gammalt också...
Jag vet inte än... jag vet inte. Men jag tror, någonstans, att det kanske är bättre om allt är nytt.
På ett sätt så känns det som att kanske är det enklare att hitta någon sorts vardag när allt är nytt. Jämfört med att försöka hitta en ny vardag i det gamla där allt påminner om förr.
Men samtidigt innebär nytt en massa händelser som påminner om att mamma inte finns mer... men det gör väl gammalt också...
Jag vet inte än... jag vet inte. Men jag tror, någonstans, att det kanske är bättre om allt är nytt.
...
"Jag lever som i ett angränsande rum
Sorgen fungerar så
Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen,
slamra, tala, skratta och leva
Man är fri men inlåst
Det går inte att byta rum
Fönstren är övertäckta
Man bankar på väggarna men ingen hör
Folk har fullt upp med sina egna liv"
Marcus Birro
Sorgen fungerar så
Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen,
slamra, tala, skratta och leva
Man är fri men inlåst
Det går inte att byta rum
Fönstren är övertäckta
Man bankar på väggarna men ingen hör
Folk har fullt upp med sina egna liv"
Marcus Birro
Att ta sig ikapp...
Det är svårt för mig att inse att om 7 veckor tar vi studenten... det är också svårt att se hur jag ska hinna ikapp i allt. Måste nog ha en till diskussion med några lärare angående hur jag ska ta mig ikapp. Det som gäller nu är det förslag som jag själv la fram. Men när jag gjorde det så gick jag på hur mycket jag hade kunnat ta ikapp förut... inte hur mycket jag klarar nu.
Studentmössan
Studentmössan kom idag. Jag vet inte vad jag ska känna när jag ser på den. Den är en symbol för allt det jag jobbat för, den är en symbol för vad som skulle ha blivit en av de bästa dagarna.
Den är också en symbol för en dag som jag nu ser på med blandade känslor, med mycket sorg. Det är en symbol för den dagen jag kommer springa ut och min mamma inte står där...
Varför?
Den är också en symbol för en dag som jag nu ser på med blandade känslor, med mycket sorg. Det är en symbol för den dagen jag kommer springa ut och min mamma inte står där...
Varför?
?
Varför mamma?
Varför min mamma?
Varför?
Varför min mamma?
Varför?
Liseberg
Var på deras 5 timmar långa serviceutbildning. Det var som att hålla andan i 5 timmar... hålla andan och låtsas att allt var normalt... det tar all energi.
Det som är positivt är att ingen där vet... de behandlar mig som vem som helst. Det är positivt med ändå inte... det är också fruktansvärt utmattande.
Det som är positivt är att ingen där vet... de behandlar mig som vem som helst. Det är positivt med ändå inte... det är också fruktansvärt utmattande.
sömn
Sömnen har blvit som en flykt... bort från den smärtsamma verkligheten. Men att somna är lika jobbigt som sömnen är befriande. Att somna innebär att ligga stilla och blunda och försöka att tränga bort bilderna som dyker upp... men det går inte, bilderna går inte att få bort.
Jag ligger där och väntar på att sömntabletten ska fungera medan bilderna från olyckan spelas upp framför mina ögon om och om igen.
Jag ligger där och väntar på att sömntabletten ska fungera medan bilderna från olyckan spelas upp framför mina ögon om och om igen.
??
VARFÖR??
?
2 månader är ingenting...
Varför känns det då som en evighet sedan jag träffade min mamma för sista gången?
Varför känns det då som en evighet sedan jag träffade min mamma för sista gången?
2 månader
För 2 månader sedan åkte jag.
För 2 månader sedan sa jag hejdå för sista gången.
För 2 månader sedan såg jag min mamma för sista gången.
För 2 månader sedan sa jag hejdå för sista gången.
För 2 månader sedan såg jag min mamma för sista gången.
2
I dag är det 2 månader sedan. För bara 2 månader sedan fanns min mamma. För 2 månader sedan sov vi helt ovetande att vi spenderat den sista kvällen tillsammans hela familjen.
2 månader är ingenting... men de har varit så långa. De har varit som år.
Varför mamma? Varför?
2 månader är ingenting... men de har varit så långa. De har varit som år.
Varför mamma? Varför?
...
Det är så mycket runt omkring mig. Det känns som att ju mer jag gör klart desto mer finns att göra. Innan kunde jag hantera det, nu kan jag det inte... det är för mycket.
Jag behöver min mamma... jag fungerar inte utan min mamma... jag behöver min mamma.
Jag behöver min mamma... jag fungerar inte utan min mamma... jag behöver min mamma.
2 månader imorn
Imorgon är det två månader sen... för två månader sen satt min mamma i solen... för två månader fanns hon och allt var som vanligt. Två månader som har varit så långa...
Det är så jobbigt att det känns som så länge sedan jag satt bredvid mamma, som mamma fanns med oss... fast det bara är två månader.
Det är så jobbigt att det känns som så länge sedan jag satt bredvid mamma, som mamma fanns med oss... fast det bara är två månader.
Likhet...
Många har sagt till mig, genom åren, att jag är lik eller mest lik min mamma. Jag har aldrig sett det, aldrig försökt se det. Nu försöker jag... men ändå så kan jag inte riktigt se det helt när det kommer till utseende, men jag ser ju att jag är mer lik mamma än pappa. Jag kan däremot märka tydligt hur lik jag är min mamma i mitt sätt att tänka och vara.
Jag kan se att jag är lik min mamma på många sätt... Nu mer är någonsin därför att jag letar likheter, letar efter saker i mig som gör att min mamma känns mycket närmre...
Jag kan se att jag är lik min mamma på många sätt... Nu mer är någonsin därför att jag letar likheter, letar efter saker i mig som gör att min mamma känns mycket närmre...
Jag vet, men jag kan inte förstå.
Det är så svårt att förklara, så svårt att finna orden.
Men det logiska i mig inser att min mamma är borta och den delen krossar mig, gör att jag faller i bitar. Den andra delen av mig kan inte förstå det som hänt eller att det är föralltid. Men när den delen tar över så kommer bilderna och jag faller igen.
Men även med bilder, även med logik, så är det för stort för att riktigt förstå. Jag vet, men jag kan inte förstå.
Men det logiska i mig inser att min mamma är borta och den delen krossar mig, gör att jag faller i bitar. Den andra delen av mig kan inte förstå det som hänt eller att det är föralltid. Men när den delen tar över så kommer bilderna och jag faller igen.
Men även med bilder, även med logik, så är det för stort för att riktigt förstå. Jag vet, men jag kan inte förstå.
.
Jag saknar min mamma.
Jag kan inte förstå det.
Det gör så ont.
Mamma
Min mamma, min underbara mamma, finns inte mer.
Jag vill inte förstå att det här är föralltid... att jag aldrig, aldrig mer kommer träffa mamma.... att hon inte finns mer. Att jag kommer tvingasleva hela livet utan henne.
Hon hade ju så långt kvar.... hon skulle ju finnas så länge till... längre fram än jag klarade av att tänka då.
Jag hatar att jag inte förstod då... hur bra jag hade det. Att jag inte tog vara på tiden bättre. Att jag inte insåg.
Jag vill inte förstå att det här är föralltid... att jag aldrig, aldrig mer kommer träffa mamma.... att hon inte finns mer. Att jag kommer tvingasleva hela livet utan henne.
Hon hade ju så långt kvar.... hon skulle ju finnas så länge till... längre fram än jag klarade av att tänka då.
Jag hatar att jag inte förstod då... hur bra jag hade det. Att jag inte tog vara på tiden bättre. Att jag inte insåg.
min mamma
Jag saknar min mamma.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min mamma.
Jag behöver min mamma.
Jag saknar min mamma så att det gör ont, så att jag inte kan andas.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min mamma.
Jag behöver min mamma.
Jag saknar min mamma så att det gör ont, så att jag inte kan andas.
Platsen
Vi var på gravplatsen idag. Det satt en skylt där med min mammas namn. Jag kunde inte förstå det, kan det fortfarande inte... att det är den platsen där min mammas grav kommer vara. Jag tittade på skylten och jag ville inte inse att det var min mammas namn där...
Varför?
Varför?
Bilderna
När jag tänker tillbaka är allt så tydligt. Men 3 bilder är starkare än de andra.
Den ena är min mamma i solen på restaurangen när jag åkte, när jag sa hejdå för sista gången.
Den andra är bilden av mamma som hon låg i backen när jag kom dit, då förstod jag först inte att hon inte fanns mer, men bilden blev ännu tydligare när verkligenheten klarnade och min värld rasade.
Den tredje bilden är den från sjukhuset. När vi satt i det rummet med mamma. Min älskade mamma som låg där med ett lakan över sig. Hon såg ut som min mamma, bara med ett skrapsår i pannan. Hon luktade inte som min mamma längre men hon såg ut som vanligt, hon såg ut nästan som hon sov... men hon var så kall. Att lämna sjukhuset, att lämna rummet där min mamma fanns... inga ord kan beskriva hur jobbigt det var, hur ont det gjorde...
Det känns som så länge sedan... men är så tydligt.
Den ena är min mamma i solen på restaurangen när jag åkte, när jag sa hejdå för sista gången.
Den andra är bilden av mamma som hon låg i backen när jag kom dit, då förstod jag först inte att hon inte fanns mer, men bilden blev ännu tydligare när verkligenheten klarnade och min värld rasade.
Den tredje bilden är den från sjukhuset. När vi satt i det rummet med mamma. Min älskade mamma som låg där med ett lakan över sig. Hon såg ut som min mamma, bara med ett skrapsår i pannan. Hon luktade inte som min mamma längre men hon såg ut som vanligt, hon såg ut nästan som hon sov... men hon var så kall. Att lämna sjukhuset, att lämna rummet där min mamma fanns... inga ord kan beskriva hur jobbigt det var, hur ont det gjorde...
Det känns som så länge sedan... men är så tydligt.
Björkekärr
Det logiska i mig vet att det säkert blir bra med den nya lägenheten och med Björkekärr. Men sedan finns det något mer, något annat... som gör det så svårt att lämna Mölnlycke. Det är ju här min mamma kommer begravas... Jag vet att det inte är långt... men så finns den andra delen.
Det kommer säkert bli bra... bara vi vänjer oss.
Det kommer säkert bli bra... bara vi vänjer oss.
Every night
Every night in my dreams
I see you. I feel you.
I see you. I feel you.
Jag håller andan
Det känns som om jag håller andan i skolan... som om jag håller andan hela dagen tills jag kommer hem och det brister. Det gäller inte bara skolan, det gäller utanför hemma överhuvudtaget. Jag håller andan och skapar en yta av att det inte är så jävligt som det faktiskt är, att jag inte mår så fruktansvärt dåligt att varje andetag och rörelse gör ont. Jag menar inte att jag försöker se ut som om allt är bra eller ens okej, men det jag visar är bara en liten, liten del av den smärta jag känner...
Holes In The Floor Of Heaven
" Cos there's holes in the floor of Heaven,
And her tears are pouring down.
That's how you know she's watching,
Wishing she could be here now.
An' sometimes if you're lonely,
Just remember she can see.
There's holes in the floor of Heaven
And she's watching over you and me."
And her tears are pouring down.
That's how you know she's watching,
Wishing she could be here now.
An' sometimes if you're lonely,
Just remember she can see.
There's holes in the floor of Heaven
And she's watching over you and me."
Jag saknar dig
Jag saknar dig mamma... det gör så ont.
Livet är så orättvist.
Livet är så orättvist.
...
Ett steg innanför dörren och allt brister. Allt som byggts upp innanför ytan i skolan gör att den faller. Varje rörelse, varje andetag är så jobbigt...
till Österrike
Idag var det 2 månader sedan vi åkte till Österrike. 2 månader sedan mamma gick hemifrån för sista gången.
Ibland känns det som om hon ska kliva in genom dörren när som helst... från jobbet eller från träningen eller som om det ska stå "mamma" på displayen när mobilen ringer. Men oftast är det bara så överväldigande verkligt, så kvävande.
Ibland känns det som om hon ska kliva in genom dörren när som helst... från jobbet eller från träningen eller som om det ska stå "mamma" på displayen när mobilen ringer. Men oftast är det bara så överväldigande verkligt, så kvävande.
Framtiden
Mycket i framtiden skrämmer mig. Jag kommer alltid att tvingas uppleva alla de stunder som borde innebära endast glädje med delade känslor... alla de stunderna kommer jag tvingas uppleva utan min mamma.
Det känns som om allting går bakåt nu... för varje dag som går mår jag sämre, varje dag är jobbigare än den andra.
Det känns som om allting går bakåt nu... för varje dag som går mår jag sämre, varje dag är jobbigare än den andra.
Grief is Like a River
My grief is like a river,
I have to let it flow,
but I myself determine
just where the banks will go.
Some days the current takes me
in waves of guilt and pain,
but there are always quiet pools
where I can rest again.
I crash on rocks of anger;
my faith seems faint indeed,
but there are other swimmers
who know that what I need
Are loving hands to hold me
when the waters are too swift,
and someone kind to listen
when I just seem to drift.
Grief's river is a process
of relinquishing the past.
By swimming in hope's channels,
I'll reach the shore at last.
,
jag mår så illa... jag har ingen energi att ta tag i saker. Jag kan läsa kemin, jag kan förstå det... men det känns så fruktansvärt obetydligt.
Allt är så tomt utan mamma... allt är så jobbigt och gör så ont. Allt det som var viktigt innan känns bara tomt nu...
Allt är så tomt utan mamma... allt är så jobbigt och gör så ont. Allt det som var viktigt innan känns bara tomt nu...
obegripligt
Det är så obegripligt att en min mamma kan vara borta föralltid. Att alla hennes tankar och minnen bara är borta. Att hon satt där på restaurangen och sa hejdå och sedan inte fanns mer bara en timme senare. Jag kan inte ens beskriva känslan men hur jag än anstränger mig så kan jag inte förstå... att min mamma är borta föralltid, att alla de där vardagssakerna aldrig kommer ske igen, att för 2 månader sen var allt som vanlig och nu är det så här.
-
Jag förstår inte...
when I look to the sky
When it rains it pours and opens doors
And floods the floors we thought would always keep us safe and dry
And in the midst of sailing ships we sink our lips into the ones we love
That have to say goodbye
And floods the floors we thought would always keep us safe and dry
And in the midst of sailing ships we sink our lips into the ones we love
That have to say goodbye
Om jag hade vetat...
Tänk om jag hade vetat när jag åkte från restaurangen att jag aldrig mer skulle träffa min mamma... att vi aldrig mer skulle sitta tillsammans hela familjen. Att hela vår värld skulle slås i spillror bara en timme senare.
Jag ser det så tydlig men det är så frukansvärt långt bort. Två månader som känns som år.
...
Det gör så ont... jag kan inte förstå...
Hur kan sånt här hända? Varför oss? Varför mamma?
Min mamma... hon har ju alltid funnist där och hon skulle alltid finnas... Jag behöver henne... jag behöver min mamma....
Hur kan sånt här hända? Varför oss? Varför mamma?
Min mamma... hon har ju alltid funnist där och hon skulle alltid finnas... Jag behöver henne... jag behöver min mamma....
Mamma
Now you belong to heaven
And the stars spell out your name
Religion
Skolan tar sån energi... bara en lektion sedan är jag slut. Religionen är nästan värst. Inte för att jag ligger mest efter eller känner mest press i det ämnet utan för det som det handlar om. Det är så jobbigt och gör så ont att lyssna på hur de olika religionerna ser på döden...
så ont
Det gör så ont... varje andetag, varje rörelse.
Det gör så ont att veta att jag aldrig mer kommer att träffa mamma, att hon inte fick chansen att leva hela livet, att hon inte finns mer.
Mamma...
Det gör så ont att veta att jag aldrig mer kommer att träffa mamma, att hon inte fick chansen att leva hela livet, att hon inte finns mer.
Mamma...
?
Varför?!
Jag behöver henne...
varför??
Jag behöver henne...
varför??
...
" Part of me is fighting this
But part of me is gone "
But part of me is gone "
Kan man?
Kan man ta sig igenom sånt här och komma ut som en någorlunda normal människa på andra sidan?
så långt borta
När jag ser tillbaka på tiden precis innan olyckan.. ja, egentligen allt från det som brukade vara vardag, som brukade vara mitt liv, så känns det så långt borta. Som om det var år sedan olyckan...
2 månader innan studenten börjar dessutom paniken och oviljan inför att springa ut när mamma inte står där att stiga. Det är inte tiden efter eller att sluta skolan jag har panik inför. Det är studenten... den dagen. Att stå där i studentmössa redo att springa ut... och veta att mamma inte står där. Jag vill inte...
2 månader innan studenten börjar dessutom paniken och oviljan inför att springa ut när mamma inte står där att stiga. Det är inte tiden efter eller att sluta skolan jag har panik inför. Det är studenten... den dagen. Att stå där i studentmössa redo att springa ut... och veta att mamma inte står där. Jag vill inte...
Den bilden
Den har förföljt mig hela dagen, lika tydlig som om det vore igår. Bilden från backen, från när jag kom ner. När mamma låg där med masken över ansiktet... jag förstod inte. Jag förstod inte förrän de började hjärtmassagen, förrän jag såg alla de vi kändes ansiktsuttryck...
Alla bilder från den dagen är glasklara... men idag har jag sett bilden från backen varje gång jag blundade. Jag vill inte tro på det... att det var min mamma, min älskade mamma, som låg där. Min mamma...
Alla bilder från den dagen är glasklara... men idag har jag sett bilden från backen varje gång jag blundade. Jag vill inte tro på det... att det var min mamma, min älskade mamma, som låg där. Min mamma...
.
Varför?
Jag hatar honom... han tog min mamma... jag vill att han skulle ha dött...
Varför?!
Jag hatar honom... han tog min mamma... jag vill att han skulle ha dött...
Varför?!
en påminnelse
Den skrämmer mig så... tanken på ett liv utan mamma.
Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det...
Jag ser inte fram emot att få studentmössan, att gå på balen,
att ta studenten...
Det som jag såg fram emot förut är bara
påminnelser... Om att mamma inte finns och om hur allt brukade vara...
Hur??
Hur kan dagarna vara så långa? Det känns inte ens som om det var idag jag var i skolan... och så långa är varje dag. Det är så mycket hela tiden... med allt. Jag har ingen energi eller lust att ta tag i saker... Jag bara orkar inte.
Mamma
You spread your wings, you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back
You're always on my mind
About to tear myself apart
You have your special place in my heart, always
Away to something unknown
Wish I could bring you back
You're always on my mind
About to tear myself apart
You have your special place in my heart, always
Everywhere
Turn it inside out so I can see
The part of you that's drifting over me
And when I wake you're never there
But when I sleep you're everywhere
You're everywhere
The part of you that's drifting over me
And when I wake you're never there
But when I sleep you're everywhere
You're everywhere
dagarna
Jag vaknar och jag har varker lust eller ork att ta tag i dagarna. Allt det som kändes viktigt förut känns bara obetydligt nu.
...
Jag kan se främmande människor... och bara fundera på varför de fick lov att leva och min mamma inte fick det. Vad är det som avgör?
Det är absolut inte så att jag önskar att de inte hade fått leva... jag bara undrar vad som avgör...
Varför mamma?
Det är absolut inte så att jag önskar att de inte hade fått leva... jag bara undrar vad som avgör...
Varför mamma?
-
Jag har stunder ,eller snarare ögonblick, då jag inte inser vad som hänt eller inte inser att det är föralltid. När något händer eller en fråga dyker upp... då jag tänker att jag ska berätta eller fråga mamma. Sedan inser jag att det inte går... att det aldrig kommer gå igen och att det inte finns någon annan jag vill berätta för eller fråga.
Jag vill
Jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill inte hitta en vardag. Jag vill inte komma vidare.
Jag vill ha tillbaka det som var. Jag vill ha tillbaka min mamma.
Jag vill ha tillbaka det som var. Jag vill ha tillbaka min mamma.
7 veckor
7 veckor... för 7 veckor sedan hade mitt helvete börjat. Det är så svårt att förstå att för 7 veckor sen hade allt slagits i spillror och mamma fanns inte mer men för 8 veckor sedan var allt som vanligt och mamma gick och packade... En vecka skiljer de två dagarna åt och ändå är de så åtskillda att det inte finns ord.
.
Jag kan inte förstå hur någon kan finnas där en sekund, med alla tankar, känslor minnen, och sedan vara borta föralltid i nästa.
Jag kan inte förstå att jag aldrig kommer träffa mamma igen.
Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå.
Jag kan inte förstå att jag aldrig kommer träffa mamma igen.
Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå.
Nu...
Nu finns ingen som ser precis det hon såg, vet det hon visste,
minns det hon mindes, känner det hon kände.
Nu finns det ingen som tänker det hon tänkte, är som hon var.
Nu finns hon inte längre och jag kan inte, vill inte, förstå det.
Varför min mamma? Varför?
Min rädsla...
Jag blir rädd ibland... när jag säger hejdå till någon. Rädd att jag aldrig ska se dem igen... Sista gången jag sa hejdå till mamma var inget särskilt... bara som vanligt och helt plötsligt så fanns hon inte mer.
Jag är inte rädd att det ska hända mig något... men jag är så fruktansvärt rädd att det ska hända någon i min närhet något.
sömn
Det går inte att somna... det finns inte. Jag bara ligger och väntar på att sömntabletten ska göra att jag somnar och kan fly undan i några timmar. Jag är så trött...
Varför??
.
Livet är inte de dagar man levt
utan de dagar man minns
Pjotr Andrejevitj Pavlenko
utan de dagar man minns
Pjotr Andrejevitj Pavlenko
Skolan
Skolan är så jobbig. En påminnelse om hur det var. Så normalt men ändå så annorlunda. Som det var förut men ändå inte. Jag vill bara tillbaka... jag vill inte ha en ny vardag, jag vill ha den gamla. Jag vill ha min mamma tillbaka...
Jag hatar honom
Ett halvår innan det går till domstol. Det är så orättvist... att han får leva vidare som vanligt. Visst kan man säga att han får leva med vad han gjort men det är bara skitsnack. Han får alla möjligheter att leva vidare. Han väljer att åka rakt ner, han orsakar olyckan och han får leva. Han får chansen till ett liv.
Han har inte förtjänat att få fortsätta... han borde ha dött där. Han borde ha dött och mamma borde fått leva.
Varför är det så orättvist? Jag hatar honom... jag hatar honom.
Han har inte förtjänat att få fortsätta... han borde ha dött där. Han borde ha dött och mamma borde fått leva.
Varför är det så orättvist? Jag hatar honom... jag hatar honom.
Varje natt...
Varje natt när jag ska somna spelas olyckan upp framför mina ögon. Om och om igen. Alla de bilder jag såg, från olyckan och sjukhuset, men även de jag inte såg, som själva olyckan.
När jag ser tillbaka på allt så känns det som en evighet sen... varje dag är så lång, varje vecka en evighet.
