Min Älskade Mamma

Jag har inte kraften. Kraften att ta mig igenom, att komma ut på andra sidan som en hel människa, att klara ett helt liv utan min mamma. Jag behöver henne, varje sekund utan henne krossar mig.

Jag behöver mamma, jag klarar mig inte.

Jag kände det redan innan... att det inte skulle fungera med skola idag. Jag orkade inte... jag fick panik i samma sekund som jag gick innanför dörrarna. Jag orkade inte, jag ville inte. Det var för mycket ljud, för mycket folk...

Jag drömde om mamma. När jag har drömt om mamma innan har det varit som om olyckan inte hänt, hon har varit en naturlig del. Men inte nu... i drömmen visste jag om olyckan, sjukhuset, begravningen allt... men ändå hade hon kommit tillbaka... ändå fanns hon där.

Jag brukar inte drömma om mamma. Jag vill men samtidigt är den väldigt jobbigt att vakna upp igen, väldigt jobbigt att komma ner till korten för drömmen är en påminnelse om allt, om att mamma inte finns mer, om att de stunderna i drömmen är de enda gångerna hon finns precis bredvid mig och det känns nästan som på riktigt för den stunden.