Min Älskade Mamma

det gör så ont... allt. Det är så tungt att andas, allt är så jobbigt... Det spelar ingen roll hur fint Paris är eller hur mycket nytt vi ser... mamma är inte med oss, mamma saknas...

Det är så orättvist...

Sitter på ett hotellrum någonstans i Paris, kom precis tillbaka och ska precis gå... och allt kommer hela tiden över mig. Varje gång jag ser något nytt blir det plågsamt uppenbart att en person saknas. Att mamma inte är med oss.

Varje gång jag tänker att jag aldrig mer kommer se henne, träffa henne, blir allt suddigt... jag ser ingen framtid, ingen morgondag...

Om några minuter åker vi till paris för idag och imorn. Allt här är nytt men jag tänker hela tiden på att mamma inte är med... ibland blir det så uppenbart och hur bra Paris än blir så kommer tanken alltid finnas att mamma inte får se det, att mamma inte är med. Det saknas hela tiden en person...