Min Älskade Mamma

På måndag får vi se henne... jag vet inte om det är sista gången men det är det kanske... Det kommer se ut som min mamma, precis som i Zell am See, men det kommer inte kännas eller lukta som min mamma... hon kommer ligga där, men ändå är det inte hon.

Det går inte att beskriva i annat än en osammanhängande röra... hela mitt liv är en osammanhängande röra... imorn är det två veckor tills vi tvingas begrava henne...

hur kan livet vara så orättvist??

I dag har varit en av de tyngre dagarna... en vecka som känns som en evighet... ett samtal där vi fick veta dödsorsaken... planeringen av begravningen...

Jag bröt ihop vid 14.30... när det närmade sig den tid då jag sa hejdå till mamma sista gången... pappa var på begravningsbyrån och Sandra i stan och jag var ensam och så kom det klockslaget....

Jag bara föll, jag bara skrek... jag bara la ansiktet i väskan med mammas kläder, som vi inte packade upp, och bara grät... och allt luktade som min mamma...

Jag faller och det finns ingen botten.... varför min mamma??

2008-02-14   14.35

Det är en vecka sen nu och det är också den sista gången jag såg min mamma i livet.... den sista gången jag pratade med henne.

Hon satt i solen på restaurangen och jag åkte med PG och Malin och vi ropade hejdå.... om jag hade vetat att det var sista gången jag ropade hejdå till min mamma... sista gången jag såg henne i livet... sista gången jag pratade med henne....

14.35 sen åkte jag.... 14.35 sen träffade jag aldrig mer min mamma... 14.35 hörde jag hennes röst för sista gången, satt jag bredvid henne för sista gången, pratade jag med henne för sista gången....

jag sa hejdå som vanligt och en timme senare fanns hon inte mer....

Det gör så ont... jag går under... jag kan inte andas... hur ska jag kunna leva utan mamma???????

Det är så oerhört ofattbart att för bara en vecka sen så satt jag bredvid min mamma på en restaurang... Hon satt där i solen och allt var bra....

Hur kan världen slås i spillror på mindre än en sekund?

det gör så ont... jag kan inte andas...

om lite mer än 2 timmar är det en vecka....

det gör så ont, så ont , så ont....

Det är så tungt idag.... en vecka, en evighet.

Det är så konstigt... man går från att räkna minuter, till timmar, till dagar, till veckor...

Jag har redan bestämt vad jag ska ha på begvravningen... det låter konstigt, men jag bara visste och det fanns inga alternativ.

Jag vill gråta som jag grät i början... jag vill så gärna. Men jag kan inte gråta så, de tårarna finns inte... jag är bara tom och så gör det så fruktansvärt ont att jag inte kan andas.

EN VECKA, EN EVIGHET.

jag vet dödsoraken nu... men snälla, fråga mig inte.

En del av er kommer jag eller vi berätta för och för er andra så kommer jag att skriva det här så fort jag vet exakt... jag vill inte ha några fel.

snälla, fråga mig inte här...

Jag vetat för en vecka sedan att den frukosten jag åt var den sista min mamma skulle göra åt mig, jag skulle äta med henne... Eller när jag satt bredvid henne i bussen på väg till backen att vi skulle aldrig åka tillbaka tillsammans... att hon bara hade 5½ timme kvar... om jag hade vetat....

min mamma, min mamma...