Min Älskade Mamma

Jag förstår inte hur dagarna går... hur tiden och världen fortsätter utan mamma.

Det gör så ont just nu... och samtidigt som sömnen är en flykt så är det också ett steg mot morgonen, ingen tid på dagen är så jobbig som morgonen, när ännu en dag måste börja utan mamma...

Jag vill inte falla mer, jag vill finna något att hålla fast vid... jag vill ta mig ur mörkret. Men jag kan inte... jag kan bara inte.

Varför är livet så orättvist? Det var ju inte hennes fel... hon åkte ju så försiktigt... varför??

Allt är så förvirrat... vi vet ingenting.
Mamma ska vara i Sverige, men vi har inte hört något... vi vet inte vart... vi vet inte vad som händer... vi vet ingenting...

Min älskade mamma... jag vet inte ens var hon är....

Jag vet att lika olika som människor reagerar i den kris som jag och min familj befinner oss i, den sorg som vi lever med varje dag, timme och minut... lika olika som jag reagerar från stund till stund...
lika olika reagerar omvärlden.

Men jag vill att ni ska veta att det betyder mycket ni som har tagit kontakt och ni som hälsat... jag behöver människor omkring mig, jag behöver prata... så det betyder jättemycket att så många har ringt, sms:at, hälsat och kommenterat här på min blogg... och för er som vill så finns min msn om ni klickar på profilbilden till höger.

Det är så konstigt... hur jag kan vara lugn, tom men lugn, vissa stunder medan andra klararjag inte av att fungera... ibland är smärtan i bröstet så mörk och så djup att den kväver mig, att det känns som den ska explodera.

Jag kan inte förstå det... att en smärta kan vara så djup, så mörk, så kall och så kvävande... att något kan göra så ont, det är inte en vanlig fysisk smärta och ändå gör det så ont i hela kroppen, så ont i magen att jag inte kan andas...

Det är som att falla i en grop, utan botten, där allt är mörkt och kallt... helt plötsligt får man grepp om en kant och tror att man ska kunna börja ta sig ur... men så lossnar det och så faller man tillbaka i det mörka.. tillbaka i det kalla....

mamma, jag älskar dig så...

imorgon kommer dagen jag fasar för... dagen då vi ska se mamma, min älskade mamma, för kanske sista gången... dagen så jag faller igen, faller utan botten...

jag vaknade nu... och jag orkar inte ens ta mig upp... gårdagen tömde mig på krafter...

Jag kan inte se hur jag ska kunna klara skolan med alla människor  runt om mig hela tiden... jag kan inte se hur jag ska klara hela livet utan mamma....

Bläddrade bland mina mina bilder och hittade den här... sedan kom det över mig att vi kommer aldrig sitta så igen... någonsin.

just nu så... jag tror faktiskt inte att jag kan ta mig igenom det här och komma ut på andra sidan som en hel fungerande person.