Min Älskade Mamma

När folk sa till mig i början att jag skulle kunna klara "den vanliga världen" så småningom och att den kvävande, överväldigande känslan av hopplöshet inte skulle uppta varje sekund av mitt liv så kunde jag inte tro dem. Jag var fast i allt det mörka och kalla och jag såg ingen utväg.

Jag känner fortfarande så flera gånger om dagen, det kommer över mig när som helst. Men jag kan klara en vardag och det finns stunder då jag inte ens kan förstå att det var min familj som drabbades, att det var vår värld som gick sönder och att det var min mamma som inte fick leva hela sitt liv.  Jag kan må dåligt över att det inte upptar varje sekund av varje minut, må dåligt över att jag klarar av att göra saker.

Men så kommer de... stunderna då allt blir så fruktansvärt verkligt, då jag bara vill gömma mig, då jag inte orkar längre. När allt blir kallt och insikten om att det här är på riktigt, min mamma finns inte mer, blir så stor. När jag tappar färstet totalt. I skolan var det säkert att falla, där fanns folk som kunde se på mig när det blev för mycket och som kunde fånga mig. Det finns det inte nu... inte på samma sätt.

Det känns så långt borta men ändå är alla bilder från den dagen så tydliga och kommer antagligen alltid att vara.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer riktigt förstå hur verkligt allt det är och att jag aldrig mer kommer att träffa min mamma.

Jag förstår varför vi flyttar, jag inser att det säkert blir bra... men det ger mig ångest och det är därför jag har stängt det ute, låtsats som det inte finns.

Jag kan känna mig så fruktansvärt ensam ibland, det spelar ingen roll om det finns människor omkring mig, om de jag litar mest på finns bredvid mig.... jag känner mig ändå så ensam, så vilsen och så liten.



Imorgon är det fyra månader sedan jag sa hejdå på restaurangen, fyra månader sedan jag åkte och fyra månader sedan min värld krossades på en enda sekund. Det känns så långt borta samtidigt som fyra månader känns alldeles för nära ett halvår och som alldeles för lång tid utan min mamma.

Flytten gör det så verkligt... vi måste skapa en helt ny vardag. I ett hem där min mamma aldrig bott... var finns tryggheten? var finns min mamma?

I guess heaven was needing a hero
Somebody just like you
Brave enough to stand up
For what you believe
And follow it through
When I try to make it make sense in my mind
The only conclusion I come to
Is heaven was needing a hero
Like you

I remember the last time I saw you
You held your head up proud
I laughed inside
When I saw how you were standing out in the crowd
You're such a part of who I am
Now that part will just be void

Så var det över... skolan och studenten. Det är ändå en trygghet som är borta... en plats där alla visste, där jag kunde falla, där alla kände mig innan olyckan.

Det var så konstigt att stå där inför utspringet... så blandade känslor. Jag kunde inte förstå att min mamma inte stod där ute, det var så overkligt... det var lika overkligt som att stå vid graven innan champangefrukosten, lika overkligt som att det här är för alltid, att så många stunder väntar som min mamma inte får uppleva.

Det är som om jag kommit in i en period då jag inte kan förstå och allt känns så fruktansvärt långt bort.... som om det inte var jag som var i den backen, som om det inte var min älskade mamma som låg där... som om mamma ska komma hem när som helst och allt ska bara vara som vanligt.

Imorgon är den här... dagen som bara borde varit glädje men som nu är fylld med blandade känslor.

Jag vill bara vara glad.... det är över, jag är klar. Men samtidigt så kan jag inte det, samtidigt så saknas min mamma. Hon kommer inte stå där när jag springer ut och det gör så ont. Hon kommer inte finnas där på hela dagen, hon kommer aldrig mer finnas där.

Jag kan inte förstå att det är imorgon och jag kan inte förstå att mamma inte kommer finnas där.
Jag kan inte förstå att mamma aldrig mer kommer finnas.

Jag är så rädd att allt bara ska rasa om några veckor. Det är så mycket nu med studenten och den nya lägenheten och flytten.

När allt det är över.... vad händer då? Vad händer när jag får tid att tänka?