Min Älskade Mamma

Allt är så mörkt, så hopplöst. Allt gör så ont och är så tomt.

Jag orkar inte, det är för mycket... det gör för ont.

Det finns så många frågor och om... jag vet inte ens exakt vad som hände, hur lång tid allt, varför... framför allt varför. Det är så många frågor som det inte finns svar på, som jag kommer få leva med och de gör så ont och de är så tunga att bära med sig.

Jag vill inte leva i det här mörkret men jag klarar inte av att leva utanför det heller.

Jag har ingen energi... jag är bara trött. Känner inget direkt inför mötet på Liseberg imorn men har dock lite ångest över skolan på måndag. Känner egentligen att jag inte är redo och att jag har varit hemma för kort och att jag behöver mer tid. Men samtidigt så närmar sig allt och veckan innan lovet är en bra vecka att försöka.

Så jag försöker trotsa ångesten och känslan av att det är fel och för tidigt och försöker gå på åtminstone någon lektion i veckan.

Jag ska försöka träna... försöka... jag har ingen energi alls, jag tar slut på ingenting, jag sover dåligt. Jag orkar inte med det här, med allt. Jag orkar inte utan mamma.

Igår var jobbig. En månad efter olyckan, en vecka efter begravningen och samma dag som Expressen använder bilden vi gett dem, placerar den på framsidan och vi vet ingenting. Min mormor tvingas se den i affären och vi hade ingen aning om vad som stod. De hade inte skrivit någor fel men vi ska inte behöva se det helt plötsligt i affären utan förvarning.

Jag är så trött... jag är alltid trött. Jag har ingen energi, ingen ork samt att om jag inte sover till 10 eller 11 så får jag bara några timmar av orolig sömn. Det spelar ingen roll hur trött jag är, jag somnar inte innan 2-3... jag klarar inte av att blunda och försöka somna, det är då alla bilder från olyckan spelad upp om och om igen. Det är då jag inte kan stoppa några tankar...