Bloggen
Jag kommer inte att lägga ner den. Jag vill ha kvar den, den är en trygghet och ett sätt för mig att enkelt se vad jag kände då (även om jag har det i en bok med) men det kommer ibland gå dagar utan inlägg och ibland bara ett. Det precis som allt annat kommer säkert gå i perioder och vissa dagar kommer jag skriva mer.
Bloggen har varit väldigt, väldigt bra för mig. Ett sätt att skriva av mig, att få ut allt och alla kommentarer har betytt så otroligt mycket. Jag kommer fortfarande logga in, kommer läsa kommentarer och skriva inlägg men inte lika ofta.
Oj, jag kan lova att mina kinder inte är torra nu. Har suttit och läst igenom dina inlägg.
Till viss del kan jag förstå vad du går igenom, min 17åriga kusin omkom i en bilolycka för två år sedan.
Men ändå kan jag verkligen inte tänka mig hur det är.. Jag skulle inte heller klara mig utan min mamma.
Jag beundrar dig något enormt. Känslan av att bara ge upp känner jag igen. Men du ska klara det här, för din mammas skull!
Jag har fortfarande inte, efter två år, accepterat att min kusin inte finns. Vill inte det heller, på ett sätt vill man att det ska kännas jobbigt, annars är man påväg att glömma bort. Så länge man har personen i sina tankar så finns han/hon kvar!
Jag vill önska dig all styrka och mod att orka kämpa vidare.
Kramar.
Det här har varit, är och förblir alltid en väldigt stark blogg. Den är väldigt fin och vacker samtidigt som den är så otroligt hemsk och sorglig??men så fin och vacker.
När jag läser ditt inlägg om bloggen blir jag faktiskt glad!
Varför? - Jo, jag har väntat på detta tillfälle och också vetat att det skulle komma! Jag tror att ditt beslut att ta det lugnare i detta avseende faktiskt är en viktig handling, kanske omedveten men viktig.
Du skriver att det blir svårare att formulera tankar och känslor. Har du tänkt på att det faktiskt är du själv som bestämt att inte lägga lika mycket energi på det för tillfället!? Att du nu väljer att energin ska användas mer till skola och arbete gör mig, den okände, mycket glad!
Jag kommer också att fortsätta besöka bloggen då och då och hoppas få läsa åtminstone lite om hur du tar dig framåt - för det gör du!
Lycka till!
Du är stark! Kämpa vidare för din mammas skull! Så försökte jag tänka... Försök klara av allting även om det är svårt...Du är stark!
Jag vet precis hur det känns =(
Det är bra, Jill! Ett sätt att ta sig framåt, men som kanske inte syns just nu.
Lycka till med skola och jobb. Vi ses på Liseberg i sommar :)
Kramar!
Det låter sunt att du inte tar dig tid att sitta lika länge framför datorn längre. Det betyder, som du själv skriver, att du har annat som upptar din närhet och som kanske är nästa fas du är på väg in i. En fas som ger mer åt dig själv och där du ändå har valfriheten att gå till din fina blog närhelst du vill. Det är du värd, tusen gånger om! Du har visat så mycket kärlek till din mamma och du har befäst den genom att våga låta dig ta ett steg framåt. Du kan lugnt låta dig uppslukas av allt omkring dig - låt dina känslor för de du älskar och håller av växa i lugn och ro och vårda dem ömt. Mamma kommer alltid vara en del av dig! Så känner iallafall jag när jag tänker på mina raringar. Kramis
Din blogg är jättefin, och jag kan bara hålla med alla som har skrivit här innan. Kommer fortsätta kika in här... och försöka hålla kontakt med dig efter studenten, så att du inte BARA umgås med lisebergsfolk ;P
Massa kramar!
Treeevligt att se dig igår... :) :)
