så långt borta

När jag ser tillbaka på tiden precis innan olyckan.. ja, egentligen allt från det som brukade vara vardag, som brukade vara mitt liv, så känns det så långt borta. Som om det var år sedan olyckan...

2 månader innan studenten börjar dessutom paniken och oviljan inför att springa ut när mamma inte står där att stiga. Det är inte tiden efter eller att sluta skolan jag har panik inför. Det är studenten... den dagen. Att stå där i studentmössa redo att springa ut... och veta att mamma inte står där. Jag vill inte...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0