Min Älskade Mamma

I början trodde jag att de bilderna som ofta plågar mig innan jag somnar, bilderna från backen, skulle komma att dyka upp i mina drömmar. Istället har mina drömmar för det mesta varit helt utan anknytning till olyckan. Jag vet inte om det beror på att när allt precis hade hänt så sov jag en drömlös sömn som bara infann sig när sömntabletterna började verka. Det tog faktiskt en hel månad innan jag första gången somnade utan dem och då var det i en bil på väg från Paris, nätterna tog mycket längre. 

Hur som helst så dyker min mamma sällan upp i mina drömmar och när det händer är det oftast en suddig bild, en situation där hon är med och allt är som vanligt. Jag vet inte vad jag tycker om det. För delvis är minnen och drömmar enda situationen där jag kan se min mamma i en vanlig situation, där allt kan kännas som det var eller borde vara, men det innebär också att jag vaknar med en tyngd över mig som gör det svårt att andas. 

Sedan finns det drömmar där jag ser min mamma tydligt och där jag också hela tiden är medveten om att hon inte finns mer. När jag vaknar är det på samma sätt som jag vaknade i början, där allt är så där kvävande verkligt redan innan jag öppnat ögonen.


Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar