Min Älskade Mamma

Det här inlägget är på ett sätt svårare att skriva. Den dagen har jag gått igenom om och om och om igen medan det som följde är en otydlig dimma.

Den månad som följde efter att vi kom hem till Sverige igen är längre än ett år och när jag ser tillbaka på den kan jag omöjligen förstå att det inte var längre tid än så. Bara en dag efter vår hemkomst, samma dag som tidningarna skrek ut att en 44-årig svenska omkommit i en skidolycka, bestämdes det att Aftonbladet skulle publicera en artikel med namn och bild. Det var i det läget som jag bestämde mig för att sätta mig ner och ringa folk som jag inte ville skulle få veta genom löpsedlar, framsidor och artiklar i kvällspressen. '

Jag vet inte vad jag gjorde under tiden som följde. Jag satt framför datorn, jag träffade folk under stunder, jag grät, jag föll och jag trodde att jag aldrig skulle leva igen. Hade jag inte vetat att jag bara var hemma en månad hade jag sagt minst tre, och då hade jag dragit till med en underdrift. Dagarna varade i en evighet och jag kan knappt minnas den tiden.

Den allra första tiden var så svår. Vi visste inte dödsorsaken, vi visste inte hur eller när mamma skulle komma till Sverige. Vi satt hemma, ovetande och så långt bort. Men slutligen kom den dagen då vi skulle "se mamma för sista gången". Det var, nästan på dagen, två veckor efter olyckan. Ångesten som mötte mig när jag vaknade ur sömnpillrens dimma den morgonen var värre än jag kunnat föreställa mig.

Redan när vi klev in, och mamma låg i den öppna kistan längst fram, så såg jag att något var så fel. Jag kan inte beskriva bilden, delvis för att jag försökt förtränga den och delvis för att det finns inte ord. Men det händer mycket med en människa på de två veckor som följer efter döden. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara sådan skillnad. För mig är därför Zell am See den sista gången vi såg mamma efter olyckan. Jag skulle kanske kunna beskriva denna dag med stycke efter stycke, men det finns faktiskt inte ord för den dagen.

Efter den upplevelsen åkte vi upp till Lysekil, vi behövde komma bort, jag behövde fly från allt. Der var en fristad, allt gjorde lika ont men det var ändå en egen värld, bort från hemma där allt var så starkt och överväldigande. Det var precis efter Lysekil som jag gick på den andra intervjun för Liseberg. Det var en konstig känsla att klä sig, sminka sig och sitta där och le som om min värld inte låg i spillror, som om allt inte var mörkt och tomt och kallt. Jag har sällan varit så trött som efter den intervjun.

Efter allt det här hade vi fortfarande en av de värsta dagarna kvar: begravningen. Vad ska man säga om den dagen? Den var fruktansvärd, kvävande... i en kyrka mer än fylld av männsikor begravde vi min mamma den 7 mars 2008. 

Efter begravningen åkte vi till Luxemburg, för att komma undan. Vi bodde där några dagar, var i Paris ett dygn. En flykt, en paus... för att sedan återvända till verkligheten: skolan. 

Jag var bara borta 4 veckor, aldelles för kort tid. En tid som jag aldrig kan få tillbaka... jag hade behövt mer men kunde inte missa mer. Det första gick jag på en lektion om dagen, jag grät, jag plågades, jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna leva i deras värld igen. Jag hade ändrat min syn på flera av mina klasskamrater, de flesta positivt, men där fanns också en som jag knappt kunde stå ut med att vara i samma rum som, som svek mig. Hela tiden hängde studenten över mig som ett mörkt kvävande moln som jag fasade för.

Alla behandlade mig annorlunda i skolan, medvetet eller omedvetet vet jag inte och jag vet inte heller om jag var glad för det eller inte. Men alla visste. När jag så småningom började på Liseberg visste plötsligt ingen. Hur berättar man sådant för folk? Jag vet fortfarande inte, många där vet fortfarande inte.

Någonstans mitt i allt så hittade jag en "vardag", jag lärde mig fungera i det som jag förut kallade  den normala världen. Jag vet inte hur, jag vet inte när... Jag krashar fortfarande, bryter ihop, känner den känslan av att jag inte kan andas. jag bär allt det mörka, kalla inom mig.

Jag hade kunnat skriva sida efter sida om tiden som följde men när jag ser tillbaka på det ser jag visserligen en evighet, men bara några starka ögonblick. Det mesta är en mörk dimma, en evighet som bara flyter ihop. Jag har valt att ta bort mycket därför att det är sådant som ord inte kan beskriva. ord kan inte besriva det jag gått igenom, kan inte beskriva min sorg... Min historia är egentligen den om den dagen men jag kände ändå att jag behövde sammanfatta det som följde, det som följer... Men det är för mycket för att beskriva på ett inlägg, det som följer är den här bloggen... hela bloggen. Det här inlägget är en sammanfattning men för att förstå det som var måste man läsa hela bloggen.