Min Älskade Mamma

Det här kommer utan tvekan bli mitt längsta inlägg och det som tar längst tid att skriva. Jag antar att de flesta som läser redan vet det som skrivs här: Min historia. Men jag känner att jag behöver sammanställa allt på något sätt, se det framför mig i sin helhet. Delvis för att jag aldrig berättar hela historien... jag orkar aldrig berätta hela historien.

14.35 den 14 februari 2008 åkte jag från en restaurang i Saalbach-Hinterglemm i Österrike, där vi var tillsammans med två bussar av folk som vi kände mer eller mindre på olika sätt. Den dagen var inte annorlunda jämfört med någon annan förutom att det var enda dagen vi åt lunch bara familjen. 14.35 valde jag att åka därifrån med några andra och det var ganska impulsivt och jag skyndade mig. Jag sa hejdå ovetande om att det var sista gången vi suttit tillsammans, sista gången jag någonsin träffade min mamma.

Ganska exakt en timma senare är vi på väg tillbaka upp och från liften ser vi att det skett en olycka. Vi ser en folksamling och ett par skidor uppsatta som en kryss för att ingen ska köra på alla som står där. Det finns ingen räddningspersonal vid där men man kan se någon som ligger i backen. Jag anade att det var min mamma, jag såg byxorna. Men jag hade ingen aning om hur illa det var, om att hon redan var borta då. Jag sa inget utan vi fortsatte prata i liften. Väl uppe kunde jag bara tänka på att ta mig ner dit, jag ville se att det var någon annan...

När jag kom ner dit så låg min mamma där, intuberad, och jag visste att det var illa, det fanns folk från vår buss och jag såg deras miner. När de startade hjärtmassagen visste jag, hon fanns inte mer. Jag visste inte då var pappa och Sandra var men jag vet att jag skrek efter min pappa och när han väl kom föll jag.  Allt därefter är så suddigt, jag låg i backen, jag trodde jag skulle spy, jag kunde inte röra mig. Det känns som om vi låg där en evighet och nä vi skulle därifrån bar de mig. Jag ville gå, jag ville vara stark för de andra men jag kunde inte röra mig, jag kunde knappt andas: min mamma fanns inte mer.

Vi blev placerade i ett kalt fikarum nedanför liften, ingen hjälp, inga människor förutom de vi kände.. Egentligen är allt suddigt från den evighet vi satt där. Allt utom en sak. Min faster som kliver in och min pappa som sa de orden som jag sen skulle komma att minnas som den stund då det verkligen blev på riktigt, även om jag visste innan: "hon finns inte mer".

Slutligen, efter många om och men, fick vi åka taxi till Zell am See och det enda jag kommer ihåg från den resan är att den var så fruktansvärt lång och att jag skrek och att jag tänkte då att mitt liv var över. Väl på sjukhuset placerades jag i en rullstol, jag kunde fortfarande inte röra mig, och jag var så rädd när de körde mig genom sjukhuset, panikslagen. Någonstans där delade de på oss och min pappa gick någon annanstans. Jag var fortfarande i någor chocktillstånd och de gav mig lugnande medel. Jag ville inte ta det först, övertygad om att det skulle göra att jag skulle glömma stunden vi skulle få med mamma på sjukhuset.

Slutligen så fick jag komma ner till mamma. Pappa och Sandra var redan där. Hon låg där med ett lakan över sig. Det såg ut som min mamma, som hon gjort när jag såg henne tidigare under dagen, bortsett från några skrapmärken i ansiktet. Lakanet låg över munnen och senare fick jag veta att det var på grund av att den var öppen från intuberingen. Men även om det såg ut som min mamma så var hon så kall och hon luktade ingenting. Min mamma var inte kvar. Det var bara ytan. Medan resten av dagen var en lång, lång dimma gick den stund vi fick med mamma på sjukhuset aldelles för fort och trots att vi skulle komma att få se henne en gång till i Sverige, så var detta den sista gången jag såg min mama, jag rörde vid min mamma...

Jag vet faktiskt inte hur vi kom tillbaka till Uttendorf, jag försöker minnas men jag kan inte, men tillbaka kom vi. Inte till vår lägenhet, den såg jag aldrig igen, men till min fasters. Jag minns inte mycket mer av den kvällen och natten. Jag minns min pappas ord i telefonen när han berättade för min moster, min mormor, min farfar... för familjen. Jag minns också att jag vid något tillfälle, på något konstigt sätt lyckades somna en liten stund, utmattad av allt som hänt och av allt lugnande de gett mig på sjukhuset.

Dagen efter var så lång. Väntan på att få komma hem till Sverige. Känslan av att inte orka göra något men samtidigt få panik över att bara vara med alla tankarna. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut, jag trodde aldrig vi skulle komma hem. Efter många om och men och många telefonsamtal fick vi slutligen flyga hem sent på eftermiddagen. Jag har absolut ingen tidsuppfattning från den dagen, likt dagen innan och likt många, många dagar efter, men till slut kom stunden då vi skulle Österrike. Att lyfta var så svårt, att lämna Österrike och mamma, att återvända hem.

Från början hade jag tänkt skriva hela min historia i ett enda inlägg. Men jag känner att det blir för långt samt att medan det här inlägget beskriver endast en dag, den värsta i mitt liv, kan jag sedan sammanfatta månaderna som följde på samma utrymme.