när alla inte vet...
I skolan kunde jag falla, jag kunde gå sönder, för där fanns folk som visste, som kunde se och som kunde fånga mig. Nu vet jag inte om någon riktigt förstår. Jag tror inte ens de som vet förstår därför att de inte kände mig innan, för att de inte såg mig när allt hände. Att jag inte vet vilka som vet är också jobbigt. Att jag inte vet vilka som inte förstår alls och vilka som, kanske inte förstår heller, men åtminstone vet.
Det största problemet är att jag inte kan förklara då, i det läget. Jag kan inte berätta för jag förstår det inte själv och det gör för ont.
Ibland är det svårt att veta om folk förstår eller inte...ibland är man helt säker på att en person förstår en ,men sen visar det sig att den inte alls försod.Och ibland tror jag att vissa förstår mer än man tror utan att man egentligen behöver säga nånting.
Sen tror jag många blir osäkra hur dom ska bemöta dig och vad dom ska säga för det är en så speciell situation.Jag märkte det senast idag när jag träffade en gammal kompis, han blev "konstig" när jag nämnde syrran i nåt samanhang.Dom vet inte vad dom ska säga eller göra...kanske är dom rädda att man ska bli ledsen eller vad vet jag..börja gråta eller nåt,men det är nåt du kommer möta många gånger Jill.Men du är stark och fixar det mesta Jill!!
Kram på dig från moster
Ser att du skriver allt mer i din blogg igen. Kanske är det viktigt att sammanfatta och skriva ner tankar i nya/annorlunda situationer?!
Förstår att födelsedag närmar sig med allt vad det innebär - dina släktingar vill fira dig oavsett situationen och det tycker jag du ska ta tillvara på! Allt behöver inte bli en dålig kopia - men annorlunda, naturligtvis! Du kan själv också bestämma dig för att göra födelsedagen annorlunda; föreslå gamla gymnasiekompisar (de som redan vet...)att hitta på något på sta´n - fika, bio, Lisebeg (?) eller vad som helst. Att fira födelsedagar behöver inte betyda att alltid göra samma sak som tidigare - det skiftar inte bara beroende på familjesitutioner, det skiftar också över tid/ålder.
Jag hoppas i alla fall att du får en bra födelsedag och jag är säker på att alla vill ditt bästa och kommer att göra sitt bästa för att du ska få det!
Hej! Jag heter Anna och är 28år och jag kom in på din blogg av en slump och kunde inte sluta läsa. Jag känner inte dig men jag vill ändå säga att jag tycker att du är en modig och stark tjej som skriver om allt du tänker på. Jag beklagar även sorgen.
Jag tror att det är jättebra, att skriva ur sig allt man känner, istället för att hålla det inom sig. Det är nog många som skulle slutit sig och inte pratat med någon men det du gör tror jag är helt rätt. Det blir lättare att bearbeta sorgen då, tror jag (även fast det ändå måste vara ett rent helvete)
Jag önskar dig lycka lycka till och fortsätt kämpa! Tids nog kommer den allra värsta smärtan lägga sig.
(Jag har ingen direkt erfarenhet av detta så jag ska inte berätta för dig vad som händer, men vad man har hört så blir det lättare med tiden, även fast man inte tror det nu.
Kämpa på och kram på dig!
Anna Sthlm
