avgörande beslut?
Jag kan inte låta bli att tänka på hur många till synes obetydliga beslut fattade av olika människor den dagen ledde till det förödande som hände. Hur flera små beslut fattade av personer som spelade mer eller mindre, eller till och med ingen, roll i varandras liv vävdes samman och skapade den största av katastrofer för vår familj. Jag kan inte heller låta bli att tänka på hur många gånger liknande situationer med andra människor men med lika små beslut måste ha räddat oss alla från hemska öden. En missad buss, ett annat val av väg, att man bara stannat upp en sekund eller inte stannat upp. Hur mycket kan vi egentligen styra vilka vändningar våra liv tar när en väv av obetydliga beslut fattade av människor som kanske är främlingar för varandra kan slå sönder allt det vi byggt upp?
Det skrämmer mig att jag har så svårt, om ens möjligheten, att föreställa mig hur mitt liv sett ut idag om någon fattat ett annat beslut den dagen, om någon stannat upp. Jag kan se familjen men inte mig själv. Jag kan inte se hur jag hade varit och vart jag hade varit. Så mycket hade varit annorlunda. Jag hade inte bott där jag bor, jag vet inte om jag jobbat där jag gör, umgåtts med dem jag umgås med, listan kan göras längre än vad någon orkar läsa. Men det skrämmer mig att olyckan identifierar hur jag är idag till så stor del som den gör. Jag kan inte skilja de förändringar som kommer från det från de förändringar som skulle skett ändå. Allt jag har är minne för jag tycks inte kunna skapa en bild och det skrämmer mig mer än vad ord kan beskriva.
