Min Älskade Mamma

Måste man bryta ihop för att kunna komma tillbaka ordentligt?

Jag gjorde det. Jag föll, jag kraschade och jag gick sönder. Det fanns inget ljus, det var mörkt, det var kallt och jag var så trasig att jag inte kunde föreställa mig att jag en dag skulle kunna leva igen, hitta en vardag. Jag slutade bry mig, slutade försöka, tog helt slut av att gå uppför en trappa. Det fanns ingen glädje och det fanns inget annat. Min mamma var borta och allt annat med henne.

Men oavsett hur ont varje andetag gjorde, hur tryckande ångesten var och hur dåligt jag mådde av paniken som kom över mig så lärde den mig hantera allt. Långsamt lärde jag mig andas. Jag vet inte om jag hade klarat mig om jag inte hade gått sönder som jag gjorde, om jag inte tvingats bygga upp allt men hjälp av alla runt mig. Hade jag hållt det inom mig hade jag inte lärt mig hantera det utan bara gömt undan det i väntan på att det skulle bryta ut, vilket det hade gjort förr eller senare.

Jag kan vara stark och jag kan klara en vardag där allt inte syns på mig, där ingen kan se att jag fortfarande inte lyckats sätta samman alla bitar igen. Jag kan det därför att jag bröt ihop som jag gjorde och som jag fortfarande gör stundvis. Jag vet inte om jag kan bli helt hel igen därför att en så stor bit av mig fattas, mer än en del av mig försvann den dagen i backen. Min mamma, en så stor del av mig, men också min syn på världen och en del av den naivitet som jag önskar att jag kunnat hålla fast vid.

Jag har sett för mycket och gått igenom för mycket för att kunna bli helt hel igen, i alla fall just nu. Jag har en lång väg kvar att gå innan jag kan se tillbaka på mina minnen av min mamma och känna att sorgen också kan blandas med glädje över att vi åtminstone fick den alldeles för korta tid vi fick.