2 veckor
Två evighetslånga veckor sedan olyckan... samtidigt som jag vill att tiden ska gå vill jag att den ska stanna för ju mer klockan går desto längre kommer jag från min mamma.
För två veckor sen satt hon i solen och var glad. Det känns som en evighet sedan. Som en lång mardröm som jag inte vaknar från. För bara två veckor sedan fanns hon ju där... hon satt i solen och allt var som vanligt.
Hej igen,
läser din blogg och känner med dig i dina svåra stunder.
Förstod att ni nu är i Lysekil och jag hoppas och tycker att du ska ta långa promenader nära havet. Kanske känns det ogörligt men jag tror det vore bra att passa på där inte så många kanske känner dig. Du behöver inte känna oro för att träffa dina vardagsbekanta om du inte är redo för detta. Även en enkel promenad kommer att göra att du och din kropp förmodligen känner naturlig trötthet. Själv tror jag att det är en viktig känsla bland alla andra som du inte styr över!
En annan sak; Att du häromdagen tog ett farväl av din mamma var starkt gjort. Även om inte det är din sista bild av mamma så var det säkert ett viktigt möte som du på sikt inte kommer att ångra. Det kommer att bli en bild av mamma bland många andra. Kanske är det tufft att säga det men även kommande begravning kommer att bli en av bilderna av henne som väldigt ofta kommer att finnas med som ett fint minne. Naturligtvis är det inte dessa bilder som kommer att ligga "längst fram" - det är alltid dina egna bilder av dig, din mamma och övriga familjen!
