...
Jag förstår inte hur dagarna går... hur tiden och världen fortsätter utan mamma.
Det gör så ont just nu... och samtidigt som sömnen är en flykt så är det också ett steg mot morgonen, ingen tid på dagen är så jobbig som morgonen, när ännu en dag måste börja utan mamma...
Jag vill inte falla mer, jag vill finna något att hålla fast vid... jag vill ta mig ur mörkret. Men jag kan inte... jag kan bara inte.
Varför är livet så orättvist? Det var ju inte hennes fel... hon åkte ju så försiktigt... varför??
Det gör så ont just nu... och samtidigt som sömnen är en flykt så är det också ett steg mot morgonen, ingen tid på dagen är så jobbig som morgonen, när ännu en dag måste börja utan mamma...
Jag vill inte falla mer, jag vill finna något att hålla fast vid... jag vill ta mig ur mörkret. Men jag kan inte... jag kan bara inte.
Varför är livet så orättvist? Det var ju inte hennes fel... hon åkte ju så försiktigt... varför??
Kommentarer
Postat av: jessica
har forsokt att skriva har nastan varje dag eftersom jag laser sa ofta jag har tillgang till data men det vill inte fungera.
Du kommer att hitta nagot att halla fast vid sa smaning om, och tills dess finns jag har som hjalper dig att halla dig uppe.
Om du vill sa ring mig snart igen, aker till Thailand pa fredag och dar funkar det inte att ringa, men vi kan smsa fortfarande.
Snart kommer jag hem, den 15 mars.
Skall inte borja jobba med en gang sa skall hjalpa dig en massa nu.
Vi hors snart min van!
Massa kramar fran Jessi i ett tropiskt regnande sydney
Trackback
