...

Sömnen, flykten... jag förstår att jag måste sova och att det innebär att komma undan några timmar.

Men under dagarna är mina bilder och minnen av mamma framför allt av sånt som vi gjort och vardagssaker och det som gör så ont att jag inte kan andas är att vi aldrig kommer göra det igen, att hon aldrig kommer finnas där för de vardagssakerna och för alla de upplevelser som väntar.

När jag ska sova är alla de bilderna ersatta av bilder från olyckan... jag ligger där och allt jag kan se är bilder från olyckan...

image47

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0