Lysekil...
Vi är i Lysekil nu... vi behövde komma bort.
Jag kan inte förstå att det som hänt har hänt lika lite som jag kan förstå att det var min mamma som låg i den kistan idag. Jag kunde se att det var hon, men det såg ändå inte ut som hon.
Det var som sagt ett avslut, men det är ingen bild jag vill behålla i mitt huvud.
Varför är livet så orättvist? Hon hade ju så mycket kvar... Vi hade så mycket kvar tillsammans.
Jag kan inte förstå att det som hänt har hänt lika lite som jag kan förstå att det var min mamma som låg i den kistan idag. Jag kunde se att det var hon, men det såg ändå inte ut som hon.
Det var som sagt ett avslut, men det är ingen bild jag vill behålla i mitt huvud.
Varför är livet så orättvist? Hon hade ju så mycket kvar... Vi hade så mycket kvar tillsammans.
Kommentarer
Trackback
