Min Älskade Mamma

Det har nu gått 32 timar sedan jag förlorade min älskade, älskade mamma i en olycka i Saalbach-Hinterglemm. Hon hade hjälm och hon åkte försiktigast av oss alla men ändå blev hon offer för en tysk man som åkte rakt nedåt. Jag vet inte varför min mamma dog, jag vet inte hur.

Jag satt i liften med Malin och PG och jag såg att en olycka skett och jag såg de lila byxorna och jag bara visste att det var min mamma som låg där. Jag bad hela vägen ned att det skulle vara någon annan eller att det inte skulle vara allvarligt.

Men när jag nådde fram låg hon där, min älskade mamma, med en mask över ansiktet och med människor som gjorde hjärtmassage och sedan är allt suddigt och jag bara skrek efter min pappa.  

Jag kunde inte röra mig, inte andas och det kändes som vi låg där en evighet jag, pappa och Sandra innan de bar mig till liften ned. De placerade oss i ett kalt rum där vi fick vänta en evighet på en taxi som skulle ta oss till Zell am See och till mamma.

Runt omkring mig talade alla tyska och Katarina tolkade samtidigt som de gav mig mängder av lugnande medel och jag bara skrek, skrek på min mamma, min älskade mamma.

Slutligen fick vi komma till henne där hon låg och såg ut som vanligt, bara ett skrubbsår i pannan. Det var min mamma, men ändå för det kändes inte som min mamma och det luktade inte som min mamma! Att lämna henne där och återvända till Uttendorf var det svåraste jag någonsin gjort.

Det senaste dygnet och väntan på att få återvända till Sverige har varit det värsta och det längsta i mitt liv. Jag lever i en mardröm, jag lever i en mardröm!